— Lille ha trettio stora firmor stoppat; så lydde den korta men betydelsefulla notisen i en af de sista dagarnes telegrafdepescher. Man påminnes deraf ovilkorligen om det temligen skrytsamma yttrandet i Ludvig Napoleons senaste trontal, att der i landet handelns fasta hållning, under en snart sagdt universel kris, utgjorde i allas ögon en heder för Frankrike och rättfärdigade de statsekonomiska grundsatser regeringen följt i afseende på handel, finanser och kreditväsende. Så väl före som efter detta kejserliga yttrande var det visserligen bekant, att äfven den franska handeln icke blifvit alldeles oberörd af den snart sagdt universella krisen; att isynnerhet den franska industrien led betydligt af gden inträffade stockningen på verldsmarknaden, och att till följd deraf en mängd arbetare i de större fabriksdisttikterna saknade sysselsättning. Men någon större och allmännare katastrof, sådan som den, hvilken drabbat de större handelsplatserna i-Amerika, i England och i norra Europa, inträffade likväl icke i Frankrike. et var häraf kejsaren berömde sig i sitt trontal, och: det var derigenom han ville inbilla verlden — hvad också en och annan något kortsynt betraktare af händelserna torde ha trött —. att de statsekonomiskagrundsatser, som i Frankrike följas i afseende på handel och finanser, voro egnade att skydda ett land mot sådana hernsökelser af en inträffande handelskris, som dem, hvilka träffat andra länder. Om vi icke missminna oss, har man till och med härstädes, genom att hänvisa på det af förbud och skyddstullar ännu lyckliggjorda Frankrikes ställning under krisen, velat bereda någon vind i seglen åt den nya prohibitistiska agitation, som man från ett visst håll trott sig kunna våga med anledning af den genom finanskrisen inträffade rubbning i affärsförhållanden och varupriser. Efter hand har likväl börjat förspörjas, att den nuvarande regeringen i Frankrike, hvilken; alltsedan den 2 December blef1 ckligen öfverstökad, visat en afgjord motvilja för alla slags katastrofer,. haft sig mycket angeläget att äfven förebygga en finansiel katastrof, och att med anledning åÅeraf sakerna icke fått taga alldeles den vändning, som de måhända skulle ha gjort, om de naturligt och ostördt fått utveckla sig. Och nu, just då i andra länder krisen börjar att temligen allmänt räknas till det förflutna, ingår plötsligen den ominösa underrättelsen: I Lille ha trettio stora hus stoppat,. Skulle ordningen således först nu komma till Frankrike att erfara känningarne af den storm, som redan hösten 1857 förhärjade handelsverlden? Eller ser man sig icke numera i Frankrike i stånd att med konstlade medel förebygga händelsernas naturenliga utveckling? I detta sis fall vore händelsen verkligen en för den kej serliga regeringen mycket obehaglig händelse; ty den föreställningen låge så nära till hands, att det möjligen kunde vara på upphällningen med samma kejserliga regeringens förmåga al! besvärja katastrofer. Och dock är det ingenting denna regering såväl behöfver som nämde förmåga. Men låtom oss återkomma till katastrofen i Lille, ty såsom en sådan får det väl ändå-an: seg, då på en plats trettio stora hus samtidigt måste stoppa. Såsom man väl vet, är Lill en af Frankrikes förnämsta fabriksstäder med en stor och måfigsidig industriel verk samhet. Att en sådan Plåts röner inflytande