Aftonbladet – 7 maj 1858, sida 2

net utdela, som regeringsformens. 39 S tillerkänner ensamt majestätet och H. M:t, i sin proposition, samt rikets ständer, i det ännu vilande förslaget till ändring i samma S, förbehållit konungen. sjelf. Emellertid är det anmärkningsvärdt nog, att regenskapets redan liksom på förhand uppträdande varma beundrare och lofsångare just från denna. omständighet, som likväl alltför otvetydigt strider både mot grundlagens mening och den monarkiska idn. om majestät, hemta det egentliga stödet för sitt tidiga lofsjungande af den nya regimen och för sina antaganden, att denna skall utveckla ett verkligt kombineradt system och erhålla pen inre, det hela både sammanhållande och utvecklande, lefvande: kraft o: s.:v., såsom det heter t. ex. i Östgötha Correspondenten för den 1 dennes. Oss förefaller, som. sagdt. är, detta högst besynnerligt, enär man hitintills! icke varseblifvit något annat slags verksamhet från regentskapet, som häntyder pånågot. gifvet system, än just dessamånga. personalförändringar inom styrelsens: område, jemte den utomordentliga frikostighet i fråga om utdelning af ordnar, hvarpå man: nyligen haft ett så storartadt prof. Gå vi nu ett steg längre och fråga, hvad de på vissa håll beprisade ombytena egentligen skola betyda, när man kommer from sounds: till. sjekfva sakerna, hvilka väländå egentligen måtte vara de, som konstruera ett regeringssystem., så få vi från samma håll det svaret: att man icke. tror att det nu sig bildande kabinettet skall intaga en hvarken djupare eller bredare politisk liberal bas eller för sig uppställa ett för de konstitutiva reformerna mera demokratiskt mål än något af de föregående; tvärtom, heter det, äro vi fullkomligt förvissade, att detta kabinett i sådant afseende hufvudsakligast skall intaga just samma fotställning som de äldre, ehuru väl med den skilnad, att det kommer att ordna den äldre, hitintills i svänggungan såsom barlast liggande materiel till ett gifvet system. Svårligen kan man väl träffa på ett tommare munväder än denna beskrifning på ?fosterländsk kraft? och system?, eller ett oredigare begrepp om hvad ett politiskt system vill sägal Det säkra är åtminstone, att ingen, som vill begripa innan han dömer, kan fatta, hvari vinsten för landet af ett sådant system skulle bestå. Pligtskyldigast böra vi likväl tillägga, att vår vän och medbroder i Linköping slutar sin ? ifrågavarande artikel med ett slags pater peccavi för sina fordna liberala synder, oeh med den komplimenten till de liberala, att de synas alltför mycket con amore spela irrande riddare inom ideernas verld?. Man finner att omvändelsen tyckes vara så fullständig som möjligt, åtminstone för ögonblicket. Det torde ej vara alldeles ur vägen att här egna ett ögonblicks uppmärksamhet åt en Östgötha Correspondentens själafrände, som under den betecknande signaturen H. skrifvit en artikel i Svenska Tidningen för den 4 Maj, under rubriken ?Några reflexioner, föranledda af Aftonbladets politik.? Denne hr H. tyckes verkligen vara ännu öppenhjertigare och gifva en mera bestämd definition på det system, han synes tro ligga på bottnen af den nya regimen. Hans artikel innefattar nemligen ett försök, temligen illa utfördt, det medgifves, men derföre icke mindre välment, att ur politisk synpunkt försvara den svenska adeln och att uppställa såsom den nya regeringens program, att Sverges konung hos den materielt fattiga, men på traditionel betydelse rika adeln skall finna ett grundfast stöd, och följaktligen också der bör söka sitt stöd. Premisserna för detta antagande äro särdeles märkvärdiga. Så påstår hr H., bland annat, att ?svenska adeln understödde den store Gustaf Wasas reformer?, då tvärtom denne konung under nästan hela sin regering hade att kämpa mot ständiga uppror och stämplingar just af adeln, och hans sonson nödgades att med bilan låta afhugga den adliga hydrans nya hufvuden, för att sedan kumia grundlägga den storhet, som Sverge vann under den ädle Gustaf Adolf: Vidare förmenar hr H., att det ?enda motståndet mot Carl XI:s envåldsmakt förmärktes inom adeln?, då det tvärtom just var det förderfliga adelsregementet under Carl XI:s förmyndareregering som framkallade eller möjliggjorde den blifvande konungens envälde, och ?motståndet, så vidt historien känner, gaf sig luft endast hos mnågra enstaka protestanter på riddarhuset. Lika orimligt är påståendet att efter Carl XII:s död adeln återförde friheten?, då tvärtom den s. k. frihetstidens styrelse var till sina principer den mest aristokratiska och för konungens så väl som för landets värdighet förödmjukande, Sverges häfder omtala. Ett lika groft historiskt misstag är det, att adeln förhjelpte Gustaf III att frälsa landet från mångväldets tyrannin, då tvärtom 1772 års revolution hufvudsakligen var riktad mot det rådande partiet inom adeln, de ryssvänliga mössorna, hvilka också slutligen hämnades först genom det bekanta Aujalaförbundet under öppet krig med rikets fiender och sedan genom ett konungamord. Vi befara således, att hr H. valt särdeles olyckliga exempel för att ur häfderna framkalla minnet af sina adliga förfäders stora bedrifter och förtjenster om fäderneslandet, och lika olyckligt för att bevisa att svenska konungar, i dem haft sitt grundfasta stöd. Icke stort lyckligare än hr H. när han i samma artikel söker bevisa, att rikets ständer icke ega rätt eller makt att öfverlemna sitt ombudsmannaskap i andra händer än ständers, emedan dessa äro xomgärdade af samma helgd som konungen, och då han, bland annat, från stadgandet i 26 riksdagsordningen, att vid processioner till rikssalen under riksdag adeln skall vara konungen följaktig, tyckes vilja härleda ett slags pligt för konungen att icke blott till bofmän, utan till statens förtroendeembeten företrädesvis befordra personer ur adelsståndet, eller slutligen då han hotar en svensk regering med monarkiens under