Aftonbladet – 6 maj 1858, sida 2

Han tog lampan och började stiga uppför den trappa, som ledde upp till kyrkan; han stannade på hvarje trappsteg för att lyssna. Då han kom till det sista, hörde han tydligt stegen af många gående och sorlet af flera röster. Stora svettdroppar bröto ut på hans paniia. Detta hopp försvann och han gick långsamt tillbaka, samma väg han kommit. Han satte sig åter på sin förra plats och hans ögon föllo på de halfförmultnade benen efter hans första offer, som han helgerånande ryckt från dess hvilörum och: dolt på detta ställe. Underligt att säga, hvilade ett leende för. ett ögonblick öfver hans ansigte: Om de döda hade något medvetanden, tänkte han, eller om de kunde se hvad som händer här nere — hur Walter då skulle fröjda sig öfver denna vändpunkt i mitt öde! Och hur sir Gilberts, vår gemensamme ättefaders ben skulle skälfva i sin kista. Ännu några minuter till, och kanske skall hans ätt — denna ätt hvaröfver han var så stolt — vara utslocknad; ty jag är nu den siste deraf. Detta ytt ades naturligtvis i den öfvertygelse, att Walter varit offret för hans förfärliga brott. Han lyssnade; bulltet af jernspett och hackor hade upphört. : De hafva forcerat ingången, sade mördaren. Må göra då! Ensam skall jag icke dö.n Roderick undersökte lugnt sina pistoler och drog sig undan till den affägsnaste delen af hvalfvet, fast besluten att skjuta den förste af sina fiender — såsom han kallade dem — hvilken nalkades, ; Den hemliga dörren hade ej förr svängt på sin jernaxel, än Georg Chason och William Giles sprungo fram, i afsigt att vara de första som skulle-intränga i hvalfyet, men Walters röst hejdade dem,