Aftonbladet – 6 maj 1858, sida 2

Mn Hvem har dödat honom ? frågade hon med dof röst. Ehuru okunnig om det band som förenat henne med den döde; närmade sig sir Walter Herbert i afsigt att tala henne till, men den gamla qvinnan vinkade åt honom med vredgad min att stanna och stirrade på honom så vildt som en retad tigrinna. 2 Kom icke ett enda steg närmare, om ert lif är er kärt mumlade bon. Fresta mig ej... Förbannelsen har ännu icke vikit från ert hus: det är blod — en frändes blod — på er hand! Ni misstager er, Nan, svarade baroneten mildt. Den olycklige mannen föll för sin egen hand. Men hvarföre sörjer ni honom så djupt? Hvarföre, hvarföre? upprepade den olyckliga med ett:bittert löje. Jo, emedan han var min son., Öfverväldigad af sin sorg, sjönk hon på knä, lutade sin skrynkliga panna mot kanten af grafstenen och snyftade högt. Han förnekade mig då han lefde, fortfor hon efter ett ögonblick, men nu kan jag förklara att han var min son; han skall ej rodna för sin stackars, gamla mor i grafven. Qvinna, sade kyrkoherden högtidligt, om ni varit er son behjelplig i hans brott, så är Guds hard synbar i det straff ni lider. Hvils ken. bevekelsegrund kunde ni väl hafva att uppegga hans ärelystnad? Hämd! utropade Nan och steg upp. Min nor blef bedragen af sir Gilbert Herbert. Jans enka jägade bort oss att omkomma i vädret, men jag blef frälst! — frälst för att örstöra hela hennes hus, och skulle hafva ckats deri, om ej hans sonsons son förnekat fen ätt han tillhör, genom dygder som hafva fväpnat mig. Och nu veten I allt! tillade won. Gören med mig hvad I viljen — fän