nyckeln och öppnat detsamma, vrida om en vet nagra gånger, då derigenom tecken göres till telegrafhufvudkontoret, i följd hvaraf inom tre minuter alla stadens klockor omtala hvarest elden är lös. LITTERATUR. Den praktiska medicinen, dess illusioner och dess sträfvande till visshet. Tankar för en reform af sundhetsväsendet för tänkande aj alla stånd. Af dr H. Steudel. Öfversättning af dr J. A. Lagerträd. Pris 1: 25. Den sanitära frågan är ett af våra dagars lystringsord. I dess vidsträcktare betydelse är hon lösen för denna menniskoälskande. falang, som önskar bringa vårt slägtes fysiska uppfostran och utveckling i jem-; likhet med den andliga och sedliga, inseende att framgången af de båda senare hvila hufvudsakligen och till sin rätta grund på den förra. Denna frågas bringande till tals innebär detsamma som, att vår tids praktiska, sunda förnuft omsider har insett, att frågan om menniskans fysiska välmakt och betingen derför ligger henne närmare än någon annan, Man har tillförene varit belåten med att lefva på Guds försyn, på samma sätt som far och farfar, i samma kroppsliga vanor som dessa, i enahanda behofyver och umbäranden, samt för öfrigt ansett hvarje helsodag såsom en Guds synnerliga nådebevisning, kastande med lätt hjerta omsorgen för den kommande sjuka eländsdagen på läkaren i bästa fall, anseende att man sjelf hade dermed intet att skaffa, intet att bekymra sig öfver på förhand. Läkarne såsom yrkesmän hade i allmänhet under en lång tid föga eller intet emot detta åskådningssätt; det tillförsäkrade de egennyttigaste bland dem om derasinflytande och rikliga bergning, och de sanna. menniskovännerna bland dem åter blefvo af den oförnuftiga tidsandan utskrattade såsom fårhufvuden, då de hänvisade på ett ordentligare och förnuftigare lefnadssätt, såsom förekommande sjukdom, samt på undergifvenhet och tå lamod under: sjukdomen, hvilken måste gå sin jemna gång. Men fåviskt fordrade man vida mer af läkarne. Hvarföre vore läkaren till, frågade man, om ej för att han skulle kurera? Om och huru allmänheten ådrager sig sjukdomar anginge honom i det hela ej, det toge man på eget ansvar. Man börjar nu dock inse, att de sunda naturliga förhållandenas makt är stor, lika stor som de osundas; att man likasom den blinde mannen i fabeln envisats med att ej bortkasta den stelfrusna ormen, förrän man känt dess giftiga bett. Bostäderna börja upplyftas, rummen ventileras och renas, man renar sig sjelf och bemödar sig om att skaffa frisk luft och vatten, ej blott omkring utan i sin bostad, på det ej den dolska lättjan skall ha Åågot att invända, man utflyttar skolan alltmer i det fria och luftiga, det rörliga lifvet har åter kommit till heders, så i det stora, som i det lilla — och man inser slutligen, att man både bör och kan vara sin egen läkare i första hand, ransaka sin kropps behof och svagheter, samt lyda deras manande vinkar. Således betyda förbättrade bostäder, vattenledningar, sundhetspolis — med ett ord den sanitära frågan — ej annat, än att folket har inträngt på förgårdarne till..det: medicinska templet; dörrarne måste öppnas, de -upplysande lärorna måste allmängöras — och der helgedomen förvandlat sig i ett Augias stall, der må den rensas. Civilisationen har bemyndigat menniskan att skaffa sig insigt och bedöma sina kroppsliga, såväl som sina andliga angelägenheter; hon vill kunna undvika sitt fall i båda afseenden och dervid i möjligaste mån stå på egen öfvertygelses och förmågas grund. Hon finner det vara bättre att ej sjukna alls, än att sjukna och medvetslöst handteras af läkaren. En ny epok öppnar sig derjemte äfven för läkarekonsten. Den måste upphöra att vara en hemlighetsfull kastegendom, den skönaste: delen deraf bör bli en folkets tillhörighet, i det saken mer kommer att gälla förekommandet af sjukdomar för det stora hela, samhället, än att läkedomen blott står till buds för den som sjelf förspillt sin helsa och bäst betalar dess återställande. Läkarekonstens ädlaste uppgift, säger en ny författare, är den, att göra sig sjelf öfverflödig. Men äfven medicinen väntar sin reform. Det naturliga, det enkla, det rena förnuftet måste återvinna sitt inflytande — och denna reform kommer säkert, om den än kommer långsamt. Auktoriteten och slentrianen hafva af den nyare tidens naturforskning blifvit framdragna för en grundlig kritik, och den nyfysiologiska skolan, med pekfingret på det klara faktum, spar ej på dräpande hugg. I föreliggande arbete finner den bildade läsaren en koönseqvent framställning af den nuvarande praktiska medicinens fel, någon gång särdeles skarpt gisslade, men med en kännates hand. Det utgör ett menmento för den i sina traditionella lärer insöfde, såväl som för den på sin egen praktiska erfarenhet och så kallade rationella terapi högmodigt troende och stolt kringblickande läkaren. Utien historik öfver de äldre medicinska systemerna föres läsaren af författaren genom skolastikens labyrint till de modernare systemerna ända ini vår tid. Från oväldig synpunkt får den obekante öfverblicka dessa, med en fingervisning på allt det illusoriska, ensidiga, svaga hos hvardera och med satiriska anmärkningar öfver afirringarne från det sunda förnuftet, särdeles bitande på sid. 58 och följande. Hvad förf. framställer i sitt kapitel om prophylazis, sid. 108 och följande, borde stå lefvande i hvarje bildad persons minne, i bredd med anspråken på nutidsvett. Man kan med tillfredsställelse hänvisa enhvar till boken, såsom ett upplysande blad i vår tids omfattande bildningshistoria, värdt att beakta vid sidan af Liebigs, Johnstons och Humboldts upplysande arbeten. Vi tacka särskilt öfversättaren som på vårt språk öfverfört den; öfversättningen är vårdad och några fel i korrekturet lätt rättade. XX.