ännu, men blir ej ofta anlitadt; emedan mänidebrandkår, ehuru egentligen afsedd försdenassurerade egendomen, likväl alltid skyndar till räddningen äfven at annan egendom. En annan privat inrättning, kallad Det kongyl. sällskapet till menniskolifs räddande un eld har till ändamål att bispringade menniskor, som vid eldsvådor löpa fara att omkomma. Dessa tvenne sällskap hafva uppkommit ungefär samtidigt och sköta hvar sin uppgift vid eldsvädorna. Men äfven den bäst organiserade brandkår blifver kraftlös utan ett motsvarande signaleringssystem, som med största möjliga skyndsamhet meddelar underrättelse om eldens utbrott. Så synes af det ofvan meddelade, att man i London väl mycket öfverlemnat denna signalering åt tillfälligheten; hvarföre ock ömtalas, att i London uti förra månaden vid en eldsvåda 15 menniskor förlorat lifvet, förnämligast i följd deraf att räddningskåren ankom till branden några få dyrbara minuter för sent. I detta hänseende uppgifves det amerikanska stgnaleringssystemet såsom synnerligen utmärkt. I Newyork finnes nemligen en särskilt telegrafinrättning ensamt för att signalera vid Idsvådor. Då man i ett hus icke kan blifva herre öfver elden utan andras hjelp, behöfver man blott gå till närmast befintliga, för sådant ändamål uti vissa gatuhörn inmurade jernskåp och; sedan man erhållit nyckeln och öppnat detsamma, vrida om en vef några gånger, då derigenom tecken göres till telegrafhufvudkontoret, i följd hvaraf inom tre minuter alla stadens klockor omtala hvarest elden är lös.