I --anledning af några yttranden uti en i lördagsbladet förekommande polemisk uppsats mot Svenska Tidningen ha vi mottagit en replik, som vi med största nöje och beredvillighet meddela. Vi känna icke den ringaste lust att låta en särskilt polemik utspinna sig öfver detta, endast en passant vidrörda och med de närvarande publicistiska förhållandena icke i något direkt sammanhang stående ämne, och reservera oss endast emot att vi skulle ha önskat gifva en vidsträcktare tolkning åt yttrandena i kanslirådet Wallmarks bref än den, som framstår, då man läser detta bref i dess helhet.) Den insända uppsatsen har följande lydelse: ) Jemte det vi, som sagdt, afhålla oss från all polemik och tillerkänna de här ofvan meddelade skrifyelsernå allt möjligt värde och vitsord i frågan, är det dock nödvändigt för att skydda oss sjelfva mot misstanken för hvarje åsyftad förvrängning, att vi anföra följande strof i det Wallmarkska, af Illustrerad Tidning meddelade brefvet: När den (Statstidningen) upphörde att med 1843 gå för statens räkning, öfvertalades jag på det enträgnaste af en vän, att ånyo öfvertaga dess redaktion mot det bestämdaste löfte att hållas skadeslös för de af af mig förutsedda förluster (under den föregående tiden af 2 a 3000 rdr årligen). Jag lät tyvärr hänföra mig af detta fagra löfte, och när vid årets slut en förlust uppkom af 1800 prdr, fick jag endast 800 rdr. När jag för en af mina högre vänner omtalade denna förlust, föranstaltade han, utan någon min framställning derom, ett frivilligt sammanskott af sina vänner, men deraf tog vännen ut sina 800 rdr, och jag fick öfpverskottet, ett par hundra rdr. Hela denna affär, pi förening med 1400 rdr, som uppstodo efter 1845 vårs tidning, ådrog mig en förlust af 3000 rdr bko.