FP RSRSSOSSSERASe (Insändt.) Det yngre presterskapots ställning i vårt land. Det kan vara skäl att en gång kasta en gran skande blick på detta ämne. Man får som oftas höra med särdeles emphas talas om den vanlottadc ställning, i hvilken det yngre, d.v.s. extra ordinarie presterskapet skall befinna sig, och mången dragei till och med icke i betänkande att räkna denna om: ständighet till de förnämligare orsakerna, hvarför unga, skickliga män låta afskräcka sig från att ingå i kyrkans tjenst. Det säges: De stackars adjunkterna måste lyda konsistorii ordres och flacka hit och dit i stiftet, der deras biträde påkallas, samt låta sig nöja med en mot mödan m. m. alltför illa och ofullkomligt svarande ersättning. Men ligger det rätt visa, ligger det sanning, ligger det ens billighet och fog i detta påstående? Låtom oss se! Den unge presten, icke längesedan, kanske helt nyligen utgången utur studerkammaren, med liten, mången gång allsingen verldsoch menniskokännedom, hvilken för honom dock torde hafva rätt så mycken vigt som de lärda glosor och, låt vara, både filosofi och filologi han kan hafva inhemtat, samt med platt ingen bekantskap med embetets mångsidiga utörning, skulle icke behöfva, icke till och med hafva godt utaf att lära sig känna menskliga förhållanden och skåda det kristliga lifvet, ja att sjelf blifva känd på mer än ett håll i stiftet; ieke behöfva att de första åren af sin vigtiga embetsförvaltning få inhemta icke blott en, utan flere erfarne och med embetet förtrogne mäns råd, ledning, föresyn och uppmuntran? I sanning, man måste fråga: Huru är, huru kan sådant vara möjligt? Uti ingen vare sig förvaltning eller yrke kan ett förmenande i sådant syfte vinna gehör. Hvarföre låta statens unga adepter använda sig i så mångfaldiga bestyr och på så många olika håll, vid högre och lägre domstolar och förvaltande verk i städer och på landet? Sker det ej för att de skola vinna erfarenhet och bekantskaper, blifva kände, förvärfva skicklighet och förtjenst? Hvarföre vandra gesäller land och rike omkring, om ej för att se och inhemta något nytt, lära sig känna och umgås med menniskor, afskudda sig något af sin anborna råhet och förskaffa sig någon hyfsning? Och något liknande skulle ej komma den unge: presten till gagn! Huru kan man påstå och försvara sådant med anspråk att synas tänka förnuftigt, eller hura kan man såsom hårdt och orättvist bedöma något, som, ifrån att vara enskilt persons egen omsorg, blifvit förvandladt till offentlig myndighets pligt och en deraf sig härledande betydande rättighet för den enskilte? Men nu till senare frågan eller den mot mödan föga eller intet svarande lönen. Hvilken är då denna? Svar; Allting fritt i dens hus, Hvilken man biträder, och ett par hundra riksdaler dessutom. Att med full säkerhet kunna till och med såsom nybörjare och medan man ännu behöfver anvisning, ledning m. m. påräkna förmåner till värde, efter nutidens förhållanden, af minst 600 rdr årligen, det skulle icke vara en mot möda eller förtjenst svarande lön? Framvise hvem som gitter någon extra ordinarie i statens tjenst, vid högre och lägre domstolar och öfrige embetsverk, som äfven efter flerårigt träget arbete får fägna sig åt en slik förmån! Arbeta oförtrutet och träget och vara glad om en eller annan gång en liten sportel får inhändigas, eller vid årets slöt med många likar förmånen af en dusör, som kanske ej räcker till hushyra, mindre till något mer, får delas. Se detta är den lott, hvilken tillfaller statens extra ordinarie tjenstemän; men en extra ordinarie i kyrkans tjenst är föga eller intet lönad med förut anförde, alldeles ovilkorligt gifne förmåner. Är man billig, är man rättvis när man påstår sådant? Den stora bevågenhet och frikostighet som m.d hänsigt till det extra ordinarie presterskapet gerna låter sig förnimma, kan ock med skäl förtjena att ställas i bredd med den märkliga oginhet och njugghet, hvilka som oftast låta sig höra med afseende på det ordinarie. Väl talas ej så litet om svagt lönade koministrar, men har man väl någonsin hört att någon örsamling sökt förbättra sina komministrars klena vilkor, eller icke till och med med ovilja betraktat och afspisat hvarje fråga derom? Att någon kyrkoherde skulle vara klent lönad, kan man åter ej tänka sig, hvarföre man ock anser sig med godt samvete kunna, när helst tillfälle dertill kan vinnas, draga in och knappa af för en sådan. Rikets högl. ständer, hos hvilka ständiga klagomål öfver presterskapets, hvarmed här bör förstås kyrkoherdarnes, icke komministrars aflöning, förekomma, jemte förnyade upprepanden af angelägenheten af lönekonventioners uppgörande till och med för all tid, hafva visligen funnit att en kyrkoherde som, sedan allt både stort och smått, boställsaf.astning och tertialtionde, smöroch qvicktionde, jura stole och påskpenningar etc. blifvit beräknade, kan anses ega i årlig inkomst 1500 rdr rmt, icke må anses berättigad att bibehålla förmånen af så kallad behaglig tids förläning. Häraf san således den slutsats dragas, att rikets ständer ansett en kyrkoherde för all sin möda och omsorg, för allt hvad man med eller utan fog af honom fordrar, vara tillräckligen 1 nad med 1500 rdr rmt, under det man anser adjunkten få alldeles för litet deraf då han får 600 rdr eller fulla två femtedelar. Man menar förmodligen att den extra ordinarie bör hafva minst tre femtedelar och ordinarien för sig och familj, gamla dagar sedän han är utsliten af arbete och härdad i försakelse, bör finna sig belåten med de två femtedelarne. Ja, man menar tvifvelsutan mycket; om detta är vål menadt, lemnas dock lerhän ellev torde vid annat tillfälle kunna närmare läggas i dagen. 8. EENOSESNSTEEEAENe