Aftonbladet – 26 april 1858, sida 3

RYU helAe I TLL RB I SJUIUYVA PEBICPPEL al ROGVGLD, att nian, för att ega rätt till dess utöfvande, måste sjelf vara angripen. Lindahl deremot är angripare både såsom tidningsutgifvare och i detta mål, der han uppträdt såsom angifvare. Hans rätt att till sitt skydd åberopa sjelfbevarelsedrift är således ingen. Eiler är det måhända rådhusrättens mening, att en qviona, angripen till ära och lif på det skändligaste sätt, skall, då -hon nödgas hos domstol söka ett beskydd. som ej är annat än hennes obestridliga rättighet; icke blott se sig underkastad en i hennes ställping mer än pinsam ransakning, utan ock derutöfver skall, då hon söker göra gällande sin lagliga rätt till straff å angriparen hånas med det svaret, att hans fräcka smädande, hans ihärdiga beljugande, hans upprepade, men: till intet blifna hot om bevisning, ej lemnat domstolen visshet om ett argt uppsåt; icke kunna antagas hafva skett för att draga straff öfver henne, utan af sjelfbevarelsedrift, endast och :allenast såsom ett nödvärn mot hennes djerfhet att ej tåligt och utan motstånd göra sig till ett offer för smädelsen och lögnen. Annorlunda har lagen velat. Lagen, som eljest stadgar som vilkor för nödvärnsrättens begagnande, att man skall vara så öfverfallen att man ej kan försvara sitt lif, med mindre man dräper angriparen, ger dock, utan all sådan inskränkning, qvinnan rätt att i försvar mot ett våldsamt angrepp .på sin könsära dräpa vålds: mannen, som ligger ogild. Lagen har till den qvinliga ärans skydd gjort ett undåntag från de vanliga vilkoren för nödvärns begagnande. Rådhusrätten deremot synes till skydd för angriparen af en qvinnas ära och lif vilja tillskapa eller godkänna en nödvärnsrätt, okänd af lag och främmande för hvarje lagbundet samhälle. På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt yrka att -kongl. hofrätten måtte, med upphäfvande af rådhusrättens utslag, i allo bifalla de af mig mot Lindahl i målet framstälda påståenden, äfvensom förklara honom skyldig att genast i häkte träda. Ännu en anmärkning emot rådhusrättens utslag må tillåtas mig. Om Lindahl verkligen icke af arghet framstält och sökt styrka angifvelsen; om således det af rådhusrätten åberopade lagstadgande varit i målet tillämpligt, skulle det ju efter samma stadgande åligga rådhusrätten att, efter omständigheternav bestämma det bötesbelopp, hvartill Lindahl gjort sig skyldig. Bland dessa omständigheter är arten af det brott, som oförskyldt blifvit den angripne tillvitadt, utan tvifvel en-af de vigtigaste. Nu lärer väl för en qvinna knappt någon beskyllning finnas af mera förnärmäande :art än den som här varit föremål för domstols behandling; få till och med, som af lagen svårare bestraffas. Angifvelsen rörer en qvinnas både ära och lif, stälda på spel, ej af arghet — om man får tro rådhusrätten -— men dock alltid af ett oförklarligt och oursäktligt lättsinne. Hvilken bötexsumma har nu rådhusrätten eller rättare två dess ledamöter, ht rådmannen Wahlberg och hr notarien Dahlgren, funnit stor nog att försona ett dylikt till mäle, att utgöra ett efter omständigheterna afvägdt straff för ett :sådaänt angrepp? Jo! hundra riksdaler bko! Priset är billigt, det må ingen neka. Det är till och med tppmuntrande, om också just icke för den som, med ännu bibehållen känsla för äran, sträfvar att lefva rent och fredligt. Men också må man medgifva att lifvets värde står i förhållande till kraften af det skydd lagar och samhällsordning deråt lemna, och att, om äran för mången icke kan i penningar skattas, andra torde finnas, för hvilka den kan uppmätas äfven med ett mindre belopp än det nyssnämda. Att äfven under de bästa lagar, den förträffligaste lagskipning ondskan och smädelsen understundom skola söka göra sig gällande och bereda ofärd åt mennisker, som intet förskyllat, är tyvärr alltför sant. Om således det angrepp, hvarför jag varit föremål, vore en enstaka yttring af någons eller någras smädelselusta och nedrighet, vore visserligen olyckan för mig enskilt lika stor, men den skulle dock ej: lika mäktigt som nu mana till framkallande af lagens strängaste straffdom mot gerningsmannen. Ty den förhoppning stode alltid öppen att det endast varit undantagsvis, som illviljan vågat trotsa lagen och dess handhafvare för att fullfölja sina mörka syften och att, äfven om en sådan förbrytelse mindre strängt behandlades, icke derföre hvarken andra nidingar skulle finnas djerfva hog att beträda samma väg eller andra fredliga medborgare eller medborgarinnor utsättas för samma olycka. Tyvärr är förhållandet i detta fall vida annat: Det är alltför väl bekant att smädelsen och de lögnaktiga angreppen på medborgares heder blifvit snart sagdt ett yrke, som för sina ämnessvenner och idkare måste vara vinstgifvande, då ständigt nya stå färdiga att träda i stället för dem; som försvinna från skådeplatsen. Ettsådant tillstånd skulle, kan man: åtminstone föreställa sig, böra oeftergifligt mana lagens handhafvare att så ofta deras åtgärd påkallas till den oskyldigt anfallnes skydd och till ängriparnes bestraffande förfara med all laglig stränghet, den sakfälde: till straff, hans. själsfränder till en, under! sådana förhålländen alltför behöflig varning. Äro dessa anspråk på en lagskipning, sådan den borde :yvaraför att motsvara samhällets billiga kraf, icke öfverdrifna, hvad omdöme förtjenar en dom, som lemnade å sido tillämpning af det stränga lagstadgande; hvarpå den äldre lagstiftningen ech en med den nu gällande lagens antagande samtidig rättslärds tolkning oförtydbart hänvisa, vid straffets tillmätning efter det antagna lindrigare lagbudet belägser den brottslige med enbet, sådan att, vid jemrörelse med den bestraffade gerningen, det 8. k. straffet för den illvillige snarare: måste bli ett välkoms met bevis huru föga aäfventyr brottet medför, än det ens har utseende af straff, Att med ett sådant förfarande åtnöjas, kunde visserligen för mig enskilt vara mest beqvämt, men det, skulle dock gränsay till törräderi mot alla andra, hvilka efter. mig kunde blifva föremål för enahanda eller dylika anfall. Det är derföre icke af hat mot min? vederpart, icke aff lystnad efter. hämd för det myckna onda han tillfofa mig, som jag fortfarande yrkar; att han måtte rabbas af det strängaste straff. : Det är med känsla jag fullgör en pligt mot samhällets. öfriga -medlemmar, bland. hvilka, om nu en :dom blefve bestående, sådan. som rådhusrättens, mången kanske skulle under en eller annan form se sig utsatt för smädarnes lögnfulla tillvitelser och tvungen att välja emellan antingen att med penningar skatta till uslingarnes uppmuntran, eller ock, om en sådan utväg med förakt afvisades, att af själslidande och bekymmer, ådragne genom nedrig förföljelse, se sin helsa bruten,: sitt fe förkortadt. Må man icke. förevita mig att öfverdrifva. Bilagde betyg af hr professorn och kommendören M. Huss utvisar att jag till följd at det själslidande jag under denna rättegång varit underkastad återfått en svår sjukdom, för hvilken jag förut blifvit botad, samt att rättegången sålunda med temlig säkerhet kan antagas hafva varit en orsak ej allenast till försämrande af min: helsa utan ock bidragande till förkortande af min lifstid. Åberopande hvad förut blifvit till stöd för yrkandet om ändring i domen öfver Lindahl anfördt, anser jag. mig böra icke blott fullfölja det vid rådhusrätten väckta, men ej bifallta ansvarspåståendet mot Lindahls ombud i rättegången, litteratören Uggla; utan ock till kohgl hofrättens pröfning hemställa, huruvida icke rådhusrättens öfver Lindahl gifne. utslag må anses härflyta af sådan uppenbar vårdslöshet eller oförstånd, hvarom i 1 kap. 125 rättegångsbalken ,förmäles, och förty handlingarne böra till advokatfiskalsembetet öfverlemnas för anställande af åtal mot den pluralitet af rådhusrättens ledamöter, som fattat det ifrågavarande beslutet. Stockholm den 6 April 1858; Fredrika Mendelson; genom G.. 4. Mellbin. MR —!Det af Stockholms rådhusrätts. fjerde afdelning handlagda Mendelsobnska målet, i hvilket käranden hos .Sveahofrätt sökt ändring, har redan i hofrätten