——— — Utom de förut meddelade protester, som framkallats af prof. Snellmans utfall mot åtskilliga svenskar, som öfverflyttat till Sverge, finner man i det senast hitkomna häftet af Litteraturbladet följande insända genmäle mot Snellmans yttranden om riksarkivarien Nordström, undertecknadt af fyra bland Finlands utmärktaste personligheter: Med förvåning och smärta hafva undertecknade sett detta för dem kära och dyrbara namn hårdt medfaras i Litteraturbladets senaste Februarihäfte. Just dem man, som i nämde skrift låter framlysa, att i detta land finnes en krets män, hvilka anse sig solidariskt förpligtade att rättvisligt taga en hvar till denna krets hörandes offentliga karakter i försvar, och som uttrycker så mycken pietet för Johan Jacob Nervander, har låtit sig af sin fosterlandskärlek och en förgäfves förnekad smärta öfver en stor förlust förledas; att fälla en ytterst hård och orättvis dom öfver Johan Jacob Nordström. — Vi fråga: har då icke äfven Nordström hört till denna krets? Eller har ban, genom sin afflyttning till Sverge, uteslutit sig ur densamma och dermed — för att nyttja hr S:s egna ord — öfverkorsat fordringarne på dess vidare erkännande? — Så synes verkligen hrS. anse det, då han kunnat tillåta sig, på det sätt han gjort, bedöma Nordströms öfvergång till Sverge. Äfven vi hafva beklagat detta steg, hvars tyngd han sjelf djupast kände; men vi känna — och hr S. borde äfven känt — för mycket om de motiver, hvilka bestämde honom, för att i dem se endast en godtycklighet, som i närvarande fall vore mer än lättsinne; vi känna för många urskuldande omständigheter, för att anse en förklaring så omöjlig, att i detta afseende för Nordström intet annat återstode, än att vädja till Guds dom. Lätt bör det emellertid kunna inses, att grannlagenheten förbjuder oss här närmare upplysa om alla de invecklade förhållanden, som stodo i sammanhang med Nordströms bortgång från fosterlandet, och minst skall det begäras eller önskas af honom sjelf. Men hvad han af samtida vänner kan fordra och vi äro honom skyldige, det är ett högtidligt afvisande af hr S:s öppna beskyllning, att Finland icke utgjort och mer utgör för Nordström en förlust. — Så väl genom personligt umgänge som skriftvexling veta vi och kunna försäkra hr S., att Nordström efter snart 12 års oafbruten vistelse i Sverge, efter att hafva tagit en verksam del i detta lands vigtigaste angelägenheter och der vunnit högt anseende, ännu har en lika varm kärlek för sitt fosterland, som någon finne; att han med lifligaste deltagande under heja denna tid, i det minsta, följt så väl administrationens gång som den litterära verksamheten och materiella utvecklingen i Finland; atthan med hjertligaste vilvilja omfattat de landsmän, som i Sverge besökt honom — och de hafva icke varit få — att han, korteligen, med hela sin själ lefvat i det gamla fäderneslandet, och städse saknat det djupt. Till styrka för denna förklaring, kunna vi åberopa intyg af alla de landsmän, hvilka med honom kommit i någon närmare beröring. Vi protestera, i följd häraf, äfven mot hr S:s påstående, att Nordström, sedan han öfverfiyttat, varit för Finland begrafven och icke känt någon skyldighet att tjena ett fosterland, så i behof af alla sina söners krafter, som Finland. Ty vi veta, att han intet ögonblick af sin långa frånvaro upphört att djupt, ja smärtsamt, känna denna pligt, och aldrig uppgifvit hoppet, att än engång kunna göra det på ett sätt, som stälde hans fosterlandskänsla utom allt tvifvel. Att han, hvilket hr S. anmärker såsom karakteriserande hans närvarande ställning, med ingenting påmint Finland om sin tillvaro, är sant i den mening, att hans offentliga ådagalagda litterära verksamhet icke särskilt afsett Finland, Sant är likaledes, att han icke gifvit sig min af att representera Finland i Sverge. Det förra har utan tvifvel sin grund i skäl, för hvilka äfven hr S. borde hålla honom räkning; det senare i hans öfvertygelse att Finland bättre och värdigare kan och bör representeras, än genom några välmenta ord i ett gille eller rader i ett dagblad. Der dess ära och väl verkligen varit i fråga och med värdighet och påföljd kunnat häfdas, der, det kunna vi försäkra, har Johan Jacob Nordström visst aldrig förnekat sig som finne och en sitt fädernesland sant trogen son. N. A. Gylden. : B. 0. Lille. J. I: Runeberg. F. L. Schauman. —