Aftonbladet – 20 april 1858, sida 2

STGCEHOLM dön 20 April.j Redan för omkring ett år sedän försporde man från Frankrike ett och annat, som häntydde på en afsigt hos Louis Napoleon att gifva en större helgd åt adelskapet i Frankrike. De framskymtande planerna i detta hänseende rönte, då ett skarpt motstånd hos den del af franska pressen, som i någon mån kan anses åtminstone vilja uttrycka en sjelfändig mening, och hvilken då fann ett tillfälle att bryta stafven öfver dylika funderingar, tnder ett låtsadt antagande, att nuvarande kejsaren hyste samma åsigter som han för ett eller annat tiotal af år sedan uttalat i sina arbeten, der man finner den skarpaste fördömelse öfver adelsinstitutionen. Sedan Louis Napoleon nu, i enlighet med sin vanliga taktik, genom ett dylikt omordande på förhand gjort allmänheten förtrogen med tanken på hvad som komma skall, har han nu ansett tiden vara inne att låta det ifrågavarande lagförslaget framträda, hvarigenom straff återinföres för oberättigadt begagnande af adelstitlar, och adelskapet sålunda återinföres i Frankiike såsom en lagligen erkänd institution. Det var under julimonarkien år 1832, som hvarje straff för begagnande af namn, titlar och dekorationer borttogs; det är f. d. fången på Ham, som i folkfrihetens och jemlikhetens intresse ville störta julimonarkien och som genom koketteri med demokratien och socialismen lyckats att resa sig en kejsaretron, det är han, som förkunnat sig vara arfvinge till och kämpe för idgerna från 1789, hvilken nu vill inbilla sig sjelf eller andra att hans tron och dynasti skola få något verkligt stöd, någon större styrka genom återupplifvande eller rättare nybildande af en från den öfriga nationen noga särskild klass, som är utan allt gagn i politiskt hänseende. som endast är besvärlig för samhället genom anspråk, som icke kunna erkännas och som endast framkalla mängdens afund och ovilja. Åtgärden torde från alla håll inom frariska nationen bli föremål för klander och åtlöje, om man undantager någon del af kejsarens närmaste omgifning. En privilegierad adel är en omöjlighet i Frankrike, och hvartill tjenar då ett legaliserande af titlarne, hvad styrka kan en pappers-adel gifva monarkien, hvars nådegåfvor och gunstbevisningar den måste söka? En dylik adel underminerar endast regeringsmakten; den har med rätta blifvit liknad vid en blodsugande igel i monarkiens sida; den lägger sig mellan folket och regeringsmakten, blir nödvändigt ett föremål för nationens antipatier och utgör i farans stund icke det ringaste stöd för dynastien. Detkan vara intressant nog att se ett prof på huru Ludvig Napoleon .sjelf bedömt adelsväsendet, då han uppträdde i opposition mot julimonarkien. Vi välja bland flera en artikel, som han 1844 lät införa i tidningen Progres du Pas de Calaiso med anledning af Pasquiers upphöjande till hertiglig värdighet, och hvilken återfinnes uti Louis Napoleons samlade skrifter (vol. II pag. 51). Denna artikel, som äfven torde kunna vara till någon uppbyggelse för en och annan af våra svenska junkrar, är af följande innehåll: Huru länge skola väl menniskorna ännu löpa efter skuggan af en sak som försvunnit? Vi ha här en filosofisk fråga af stort intresse att undersöka. Astronomerna lära oss, att det finnes stjernor så aflägsna från vår jord, att om de plötsligt utslocknade, så skulle vi lik-: väl se i 20 år. Detsamma kan sägas om adelskap, Vi se ännu dess ljus, ehuru sjelfva saken längesedan försvunnit. Sedan 1789 finnas ej mera några hertigdömen, markisater, grefskaper eller baronier, och likväl hafva vi ännu furstar, hertigar, markiser, grefvar och baroner. I alla tider ha myndighet, rikedom och ett namn, som återkallar hjelteminnen åtnjutit ett tillbörligt inflytande, och den titel, som representerat dessa särskilta attributer, förlänade helt naturligt ett visst anseende åt personen, som bar densamma. Men sedan myndigheten, rikedomen och sjelfva minnena försvunnit, så kunde titeln i och för sig icke längre ega någon trollkraft, då den ej Fingre representerade någonting. För några hundrade år sedan betecknade adelstitlar verklig makt och rang. Att vara hertig af Bourgogne, Bretagne eller Normandie, att vara grefve eller baron betydde i sjelfva verket detsamma-som att vara en småÅ konung; det betydde, att man kunde kommendera vasaller, och att man kunde intaga I sin rang ibland: förtryckarne i stället för att räknas ibland de förtryckta. En dylik posiÅtion måste då anses såsom afundsvärd och Tärofull. För öfrigt egde adeln icke allenast privilegier, utan fånehade äfven höga embeten och tjenster. Det var den som bar krigens bördor; dess penningar och dess blod offrades på hvarje slagfält. Det var icke blott makt, utan äfven ära, som bodde inom deras borgar. Men småningom centraliserade konungamakten i sin hand alla dessa små suveröniteter, spridda kring Frankrikes jord. Adeln vanslägtades. I stället för att bibehålla det gamla valspråket Adeiskap förpligtarn, tycktes man nu vilja säga; Adelskap fritager,, och från denna tid kan man datera dess förfall. Den monarkiska formenöfverletde denna förändring, under det adelns härstyrka förskingrades och förstördes; men suveränen bibehöll. ännu den oförargliga rättigheten att förläna rang inom denna imaginära armå. Men nu anse vi lika ologiskt att göra herti rm mA EERO