Aftonbladet – 19 april 1858, sida 3

att fortfarande vara på sin vakt, då det företag de inlåtit sig uti var ganska farligt; om deras planer blifvit upptäckta, skulle deras lif ej varit mycket värdt. Om den gamla tidens poeter kunde hafva sett vår guldålder, med hvilken afsky och fasa skulle de ej ha vändt sina blickar derifrån! Lucanus, måhända, i sin ?Pharsalia?, var den ende som kunde ha gjort fättvisa deråt. Ett samhälle, sammansatt af hvarje lands afskum: den våldsamme, vilde, hämdgirige spanioren, som brukade knifven ännu raskare än tungan; Amerikas förlorade son — half vilde, half chevalier dindustrie; den hvitmenade aposteln af ?Det går-an-systemet; den förkroppsligade låga listen, som betraktar verlden såsom ett ostron, att till sin beqvämlighet och godtfinnande öppnas med lämpor eller knif; kinesen med sin ihärdighet och sin smak för plundring; den tröge tysken, den försigtige skotten, och den förrymde, eller benådade engelske missdådaren, hvars råa grymhet ej motväges af någon enda dygd, som tillhör den sachsiska stammen. Befolkningen vid guldminorna liknade en tafla af Rembrandt — ett skarpt ljus bland de mörkaste skuggor. Sam kände detta väl och det var icke utan en orolig aning han förnummit sin systers ocli Webbs ankomst till en sådan plats. Hans enda tröst var att Gog var med. Han visste att den trogne barndomsvännen tusen gånger skulle velat uppoffra sitt lif, om så fordrats, hellre än att något ondt skulle hända hans gunstling Pet. Han lemnade sina båda följeslagare i det stora brädskjulet, der Hackabut Stark alltjemt dref sin indrägtiga handel, och skyndade till en sträcka tält, midt ibland hvilka Eugenio uppslagit sitt. Det urskildes lätt från de öfriga genom sina högröda draperier, en platform på framsidan deraf och framför allt