Aftonbladet – 17 april 1858, sida 2

sjelfvisk. Min far ville icke heller lyssna till våra böjer, Detta var besynnerligt, då man besinnarhur troget -han-—sjelf--hadeälskat öch ännu dyrkade minnet af den maka, för hvilken han försakat sina verldsliga utsigter. Vare det docklångt.ifrån mig att begå någon orättvisa mot. hans.minne ! tillade hon med en sutk; kanske varsdets bitterhetenaf hans egen:fattigdom; som: gjorde; honom ifrig att förekomma. ett lika öde för sitt barn. Jag blef förbjuden att tala med; Walter och att om: möjligt se honom mera.n Det var då vår kärlek stod på denna punkt som jag gaf. vika. för en ingifvelse — ty en förståndig handling var -det.visserligen--icke — och förenade mitt öde med hans. -Mr Wharton hade fått kyrkans. nycklar, för att göra upp en ritningsaf dess inre, Hang. vän; hade, som alla-förmodade, sårad,af min fars vägran, lemnat orten... Jag var ej livigre bevakad. Djupt nedslagen gick jag till den heliga bygnaden, i hopp att få några underrättelser om den jag älskade. Knapt hade jag kommit. dit in, förrän han var vid min sida. Hans bortovaro hade endåst variti mening att örskaffa sig ett tillståndsbevis-att låta, viga ig. Med:tårar och de ömmaste böner besvor an mig att blifva sin maka; han visade hur ruktlöst det varsattshoppas på vatt min far ågonsin skulle. gifva vika för våra böner — harstaladeom-olyckan för migsaf.att: blifva Jbarles maka, då mitt hjerta tillhörde en-anran. -Halft sanslös fördes jag åf honom till Itaret,-och innan: jag haft tid: att besinna hur rätt jag handlade, hades hans. vän: förrättat len heliga ceremoni, som. för alltid förenade åra öden, S Här, upptog mr Barnard helt lugnt sin. -anotationsbok. och. antecknade prestens namn. Det var min första olydnad emot,minfar, ortfor schon, och huru-bittert,rack,: huru bit!