Aftonbladet – 14 april 1858, sida 2

Pah! sade-han och satte sig åter. Det är bara blåsten... Jag börjar bli bra gammal och -svagl S Knackandet upprepades och någon bad att blifva insläppt. Alan tvekade först, af fruktan att den sena gästen ej kom i några goda afsigter. Efter att hafva lyssnat några ögonblick, blef han öfvertygad att det var en qvinna; han tog lampan i handen och gick till dörren samt öppnade den. Med kläder och hår genomvåta af regnet stod Mabel framför honom — så förändrad sedan han såg henne sista gången, att till och med denne familjens trogne tjenare icke kände igen henne. Alan, :sade hon, har ni glömt mig? Är det ni, mylady? sade han; ni ute en sådan natt, och ensam! Hvad har händt? Kom in för himlens skull undan regnet. Är ni ensam? frågade hans gäst. Alldeles allena. Hvad kan jag göra för er? frågade Alan. Jag är fattig och gammal, utan vänner och inflytande. Ni kan vara trogen.n Er salige bror ansåg mig -så, sade den gamle mannen; trogen i döden. . Och trohet, sade hans gäst, är allt hvad jag behöfver. Detta bref måste lemnas till den ende manlige slägtinge jag eger — den högvälborne herren Edgar Sutton. — Men här står ingen adress. Jag känner den icke, sade Mabel; allt hvad jag kan säga er, är att han bor i London. Ni måste resa i första dagningen, Lägg detta bref i hans hand, och jag skall.ej längre sakna hvarken en beskyddare eller hämnare., Om Gud låter mig lefva så länge, sade hennes åhörare, så ;skall jag göra det. Den olyckliga qvinnan fordrade ingen vidare försäkran. Hon steg lugnt upp från sin I