STOCEHOLM den 13 Aprih Uti ett af tidningen Economist meddeladt bref från underhusledamoten Bright till dess valmän i Birmingham beröres en sträng, hvars vigt, i fall deu af de maktegande fullt insåges och uppskattades, nämde blad anser förtjent af den allvarligaste uppmärksamhet. Han lägger här i dagen vår tids mest genomgripande onda. Han aftäcker ett sår, hvilket, såframt det ej i tid varder heladt, hotar att angripa hela systemet. Och detta förhållande är så mycket betänkligare som det synes vara en följd af de reformer och förbättringar i Englands institutioner, som i andra hänseenden äro af det högsta värde. Frågan är nemligen om det årligen tilltagande, ofantliga stigandet af statsutgifterna. Och detta onda är beklagligen hvarken i sin art eller sitt ursprung någonting, hvaraf England ensamt lider; det! visar sig i Europas flesta stater doch har äfven hos oss, synnerligast på den senare tiden. börjat stiga till en förut okänd, verkligt oroande grad. I berörde bref, hvars närmaste anledning är ett från Birmingham honom tillsändt memorial om medel till lindring af den arbetslösa befolkningens betryck, förklarar herr Bright öppet sig icke kunna inse huru detta onda må kunna afhjelpas, så länge de nationen betungande taxor: äfvensom statsutgifterna befinna sig i oupphörligt stigande. England ger nu uti årliga anslag 20 millioner mer än för några år sedan, och dess militärutgifter ha fördubblats sedan år 1835, då hertigen af Wellington och sir Robert Peel innehade makter. För det nu ingående året kommer enligt hans tanke att erläggas femtio millioner pund sterling mer i taxor af England än af en motsvarande folkmängd i Förenta Staterna. Brefvet slutar med det hemska påståendet, att hvar och, en som icke tror sig om att kunna genomdrifva införandet af en bättre och mera ekonomisk styrelse, borde flytta ur landet, om han ej vill emotse en ännu förfärligare pauperism för sina barn. Häröfver anställer nu Economist, ett ganska moderat och hittills ministerielt blad, följande betraktelser. Utan att vilja ingå i undersök-: ning huruvida England är högre beskattadt än något annat land, fäster tidningen sig endast vid det af herr Bright anförda obestridliga faktum, att de årliga statsutgifterna scdan 1830 ökats med 20 millioner pund sterling. Och det värsta af allt) — fortfar artikelförfattaren — är att de ännu ständigt stiga och efter allt utseende komma att fortfarande ökas. Vi tala ej här ensamt om armäen och flottan. Det har gifvits och gifves ännu skäl, som kunna rättfärdiga stora anslag under dessa hufvudtitlar. Men, det är icke blott dessa som äro i stigande; de civila anslagen ha stigit i ett ännu större förhållande, och hvad som är af vigt, de visa en ännu bestämdare riktning att stiga. De förra betraktas ännu af allmänna opinionen och parlamentet med en viss misstänksamhet, och man söker hämma dem i deras fortskridande. Hvad de senare åter angår, eger ett alldeles motsatt förhållande rum. Här har parlamentet och verkställande makten bytt roler. Det förra har antingen i sin helhet eller i sina utskott, eller i sina enskilta medlemmar, blifvit alltmer och mer. begagnadt såsom ett redskap att till förmån för korporativa, om ej för rent af enskilta intressen, aftvinga regeringen propositioner om ökade anslag. Och ju mer regeringen är i beroende af populärt understöd, desto mindre är den i stånd att motstå dessa förnyade anspråk. Visar den ett dylikt motstånd, så blir Vanligen häraf följden, att en väl organiserad agitation sättes i gång, först genom pressen och derpå medelst röstvärfning, hvilket slutar så, att parlamentet beviljar hvad styrelsen afböjt. Det är en obestridlig sanning, att lagstiftande makten i våra dagar har i vida -högre än under någon föregående tidsperiod gätit sin maktpåliggande pligt att hämma och bevaka verkställande makten i fråga om anslag. Underhuset har tvärtom genom sina voteringar aftvingat regeringen större delen af alla de åtgärder, som under den senare tiden så mycket ökat våra civila statsutgifter, Man har beräknat, att tre fjerdedelar af de deputationer, hvilka, anförda och understödda af parlamentsledamöter, ingått till de olika regeringsdepartementena, haft till ändamål, direkt eller indirekt, antingenj lindring i allmänna åligganden eller bidrag af allmänna medel, hvarvid vissa orter eller vissa klasser haft ett specielt intresse. Det är en sanning, och som icke. kan bestridas, att så längt vi än kommit med representationens populariserande, hvilka v gerningar vi än deraf hemtat, och de äro ingalunda få, så befinner sig ej. spar het deribland, ehuru man haft a skäl att vänta sig denna i främsta rummet. Några drifva såsom sin favoritsats — och detta är såsom vi sett icke utan grund — att det.nu rådande representativa systemeti England lägger all makt i händerna på medeiklasserna, hvilka äro mest intresserade i de statsanslag vi här antydt; men att detta system utesluter. de arbetande klasserna, som bidraga betydligt till den allmännastatsinkomsten, ehuru de i ringa mån få tillgodonjuta förmånerna af anslagen för civila ändamål. Advokater och tjenstemän vid landtdomstolar kunna verka på valmän och parlamentsledamöter till förhöjning af sina löner, —:tulltjenstemän kunna utöfva inflytande på köpmän i sjöstäderna — de civila embetsmännen. ha vänner inom pressen och i parlamentet — : artister finna alltid gynnare, villiga att beskydda dem, och byggmästare ha lätt att träffa offentliga