Aftonbladet – 8 april 1858, sida 2

en vindflägt rörde trädens kronor öfver hans hufvud. ; Hvad. kommer er ätt tro det? frågade han. Märkerni ej: huru oroliga hästarne äro? Hör, nu igen! De gnägga emot den sannalkande -stormens Jag har ännu; aldrig. funnit detta tecken slå fel. Ni skall shart blifvaröfvertygad atti jag, har. rätt, sir Walter, tillade hans,då jag. först reste i detta land; var jag lika klentrogen som, .ni. Jag tror fullkomligt att ni har rätt, sade Dick; stormen bekymrar mig dock föga; allt hvad jag känner och oroar: mig öfver, är att: vi vännu-rej. fått den.:bofven Spuggins,i våra händer. Ett prasslande hördes. bakom tältet. William grep sin bössa: och.skyndade ut i skogssnåret, i hopp att jaga upp en känguru. Hans kamrater lyssnade flera minuter i förmodan att få höra honom. skjuta, men Han kom tillbaka utan att hafva lossat: ett skott och med-en min af bedraget, hopp. Du: gick miste om den, sade, Jåck skrattande: Det Var ingen att gå miste -ömp, svarade hans kusin; det. var. endast falskt allarm. Men det kunde ej vara, vindens sus i skogen — icke ettsenda blad rör sig. Dan Man fästade ingen vigt vidare vid denna lilla tilldragelse, förrän senare: händelser förklarade den. i Sedan tältet omsorgsfullt blifvit fästadt med träpinnar, som. Georg och William drefvo ned:imarken, lade de resande sig till :-hvila, Uttröttade af dagens ansträngning, föllo de snart i söran. Så : Det var: nära. midnatt. då, ovädret utbröt i allt sitt. raseri-ockislet sönder dertjocka,: svarta Moln, som RNA fram : -öfver himmelen. Det första åskslaget väckte upp:de sofvande;