Amen Cornet stod med ryggen mot grottans sida och hundårne lågo nedhukade framför honom. De kloka djuren hade känt igen honom och mindes väl huru Martha hållit dem tillbaka och hindrat dem att göra honom någon skada, an kände till en början icke igen honom, så uppsväldt och svärtadt var bans ansigte al krutexplosionen. Hvem är ni? frågade Georg Chason. En olycklig man, var svaret. Ropa edra hundar ifrån mig, och låt mig dö i frid. Under tiden hade Dick tändt ett bloss. Upplyftande det, så att skenet föll på hans fordne fiendes ansigte, utropade han: Vi kunna icke bedraga oss, det är Amen Corner, och klädd i samma rock Martha gaf honom. Olycklige,, sade han, hvilken ond ande intalade er att fläcka edra händer med blod ? Å Hvem är det som säger att jag mördade honom?) sade brottslingen med osäker röst. Det är lögn, jag är blind; hur skulle jag kunnat skjuta honom ? f Ni hör,, hviskade Georg, Jag känner er nog, fortfor mördaren. fastän jag icke kan se ert ansigte. Ni ä Georg Chason, min hustrus broder, som slog mig i skogen vid Crowshall; och nix, tillade han och. pekade åt det håll, hvarifrån han hört Dicks röst, är den pojke jag brukade aga — som rymde från fattighuset. Ni ser att jag är inte tokig ännu. Ni måste följa oss. Jag vill det icke! Jag kan dö här. Ensam ! sade Dick. Jag har lefvat ensam, hvarföre skule jag då ej kunna dö ensam? var svaret. Jag känner er båda! .Ni. vill göra mig till ett spektakel för en gapande pöbel — ni vill se mig på schavotten; men nej, nej! hundra gån