Aftonbladet – 1 april 1858, sida 2

ning ej är värd många pence. Om hundarne verkligen äro på spåren, skola de finna honom. Arma Marthal suckade den förre; hur skall hon kunna öfverlefva detta sista stag Amen Corner hade nära fyratioåtta timmar varit genom sin blindhet instängd i sin lefvande graf. Hans plågor voro stora. Om någon grad af menskligt lidande — ett lidande utan ånger — kunde godtgöra en: hel lefnad af brott, skulle den usie mannen försonat sina missgerningar. Ehuru stora hans kroppsliga plågor voro, öfverträffades de dock af hans inre gval och då hunger och en brännande törst sällade sig dertill, tjöt han i vanmäktigt raseri och rullade sig på marken i grottan, som ett vildt djur. Värst af allt var dock mörkret, som uppskrämde Hans onda samvete — en evig natt, utan någon morgon, ty dag och natt voro för honom hädanefter detsamma. Ibland tänkte han Jeta sig ut från sitt gömställe, till skogen, men minnet af det brott han nyss begått skrämde honom; hans. medmenniskors hand skulle lyftas för att slå honom, i stället att utsträckas till hans hjelp — Kainsmärket var tryckt på hans panna och han, som så länge gäckat den gudomliga rättvisan, darrade nu för sina likar. I sin förtviflan kallade han på sin fordne kamrat och anropade honom att återkomma och icke öfvergifva honom åt sitt förskräckliga öde. Grottans dofva eko var hans enda svar. Förlorad mumlade han; nu och för evigt förlorad ! Den usle mannen hade många timmar varit plågad af en brännändestörst. Hastigt påminde han sig bränvinsbuteljen, som, han sett Bill taga upp ur en remna i bergväggen. Han försökte erinra sig åt hvad håll det var,