Aftonbladet – 30 mars 1858, sida 3

ket derföre ingalunda saknar odödlighetens ycka, åtminstone så länge det i sin komiska spiritus kan förvaras?, och allt har sin tid, sin gräns och sin nytta, men hvad förslaget veträffar, finna vi intet deri till förmån för dem som besöka teatern, nemligen publiken.? Hr W—t upptager derefter ett alltför litet vidrördt ämne. Han säger att köngl. teatersalongen står i trefnad och komfort efter sina ikar både här och annorstädes. Denna i rätt tid framstälda anmärkning utvecklas vidare med mycken sakkunskap och liflighet. Vitaga oss friheten återgifva en del af denna framställning, hvilken säkert skall vinna alla teaerbesökandes bifall: Gustaf III:s teater var förut ryktbar i Europa för sin ypperliga akustik. Men den gick för omkring 30 år sedan: förlorad, till stor förlust för både publik, sångare och skådespelare, då öfverste Bloms förslag sattes i verket, att förmedelst genombrytning af korniechens hålkäl anbringa den så föga inbringande femte raden! Den sålunda förorsakade totalförlusten af ett sotto voce har endast en gång i teaterns annaler kommit till pass (vid Susanna Widerbergs och grefvinnan Enboms extra notvexling i Figaros bröllop); men för dramatiska scenens prestationer har denna salongens vandalisering visat sig mest förderflig, ty den fordrar en öfveransträngning af rösten, ett visst aj-gevär-maner på tonens vägnar, som gör det omöjligt att låta det fina i kråksången förnimmas. Men icke nog med denna brist på akustik, betrakta detta nedrökta f. d. hvita tak, dessa grådaskiga väggar, dessa bänkrader, stoppade med något å la potatissäck, och denna klädsel å la kypareförkläde, för att icke tala om dessa bänkoch logerader å la bås! Försök t. ex., om du sitter på parkett, att gå ut och uppfriska dig ur denna atmosfer af je ne sais quoi, ty teatersalongen saknar ett nödigt ventileringssystem, som ingalunda ersättes med ett s. k. korsdrag från alla kanter — försök, sade jag, komma ut, om du sitter ett stycke på midten af parkett och är en välmående borgare, med godt hull, thy åtföljande mage och för säkerhetens skull pelsen på — ber om förlåtelse, får jag besvära att komma framp, vill fruntimret maka sig, fan så trångt bror, ursäkta,, hm, det är tusan! jag kan min själ inte hjelpat, var så god ge rump, ja ta hvad som finns, 0. s. v.. Det är just en riktig högtryckningskurs att genomgå — och sedan skrubben för öfverplagg och hattar, der det beror på en liten douceur att vara såvis! Betrakta icke med lystna afundsblickar den närmaste amfiteatern, ty sannerligen man mår bättre der för 50 procent. Betrakta dessa mörka pomadefläckar, hvilka idel ljusa hufvuden anbringat — riktiga diplomatiska moln kring det å barrieren öfverst anbragta riksvapnet! Se dig omkring, öfverallt en viss ton i obestämd färg, för att tala figurligt, snuskigt, för att tala sanning! Och detta att afhjelpa, borde Väl ingått i räkningen öfver det beviljade anslaget. Om en dame pryder sig än så smakfullt, än så harmoniskt, än så dyrbart, hvar tager hon i kongl. teatersalongen sig bäst ut? Jo, i oxögat, derför att den dunkla fonden förhöjer hennes fägring. Den lilla, så väl ganterade handen skulle bli hälften mindre och dubbelt fängslande, om den hvilade på en mörkröd schaggstoppning, i stället för denna logerade — nära nog en solkfabrik för den hvita handske, som omfattar dess blåduskiga klädsel. Alla de förnämsta teatrar i Europa ha sina väggar vanligen klädda med en högröd stofttapet, hvaremot så väl figurerna som toiletten taga sig elegant ut, och logeradernas i hvitt och guld ornerade parapeter så mycket briljantare framstå. Detta vore ej hela verlden att åstadkomma; teatersalongen tarfvar dessutom en generalreparation, och amfiteatern samt parkett böra gemensamt sammanslås, för att en ändamålsenlig reglering af platserna med behörig midtelpassage må inrättas. Särskilta uppgångar böra för de öfre raderna apteras, och nödiga rum för öfverplagg inredas, samt förstugor och korridorer vara uppvärmda, skulle allt detta också ske på indragning af några af de quasi-bättre krogetablissementer, som nu inkräkta hela rez de chaussten. Deremot kunde förfriskningsrum och foyer anbringas i de ståtliga Gustavianska rummen, som nu stå obegagnade. Hvad teaterns korridorer och förstugor beträffar, tåla de för närvarande ingen granskning, och för deras nödiga vård och bättre skötsel borde verket hålla en ytterlVzere kår, af danaider, för hvilkas syssla nödiga apdeles påkostande. Under baron Bondus1egbi särär en icke obetydlig början gjord i den så kallade reningsprocessen inom verket; för att fortsätta sammha goda verk behöfdes icke att taga sig vatten öfver kufvudet. Och då sålunda något äfven blifvit gjordt för publiken, borde denna nakna plafond i salongen prydas af en i denna genre särdeles öfvad hand, hofmålaren Plagemanns; här borde föreställas, huru Gustaf III öfverlemnar sin älsklingsskapelse åt de fosterländska sånggudinnorna, som nu endast ega den-till — namnet. Vända vi våra blickar till ställningar och förhållanden inom scenen, så är mycket förändradt sedan förra tider. Den s. k. foyern, ett samlingsrum under Gustaf III:s dagar, mera illustert än någon salong nu för tiden i Stockholm, är numera ett qvasi attributmagasin eller skräprum, med ordentligt klädståndsutstyrsel af allehanda somej så noga kan specificeras. Den stora chemineen ger rummet ännu en viss värdighet, och kring dess flammande brasa gruppera sig några utfrusna balettelever, hvilka till sin tjenstgöring vandrat af — många ända bort från Skinnarvikens aflägsna kojor. Der stå de nu putsade, stärkta och uppsträckta, stackars flickor, de vänta på uppbrottsorder för att rycka in på scenen, Se glad ut, om också ni blott som kompars På lefnadsteatern er bana får: sluta. Sträck upp er och drömmen om maten fördrif, Sen glada ut, ungar, och dansen med lif! ... Denna stora foyer såg under Gustafs dagar ofta kungen sjelf, som här inträdde från sin stora loge, åtföljd af dignitärer och utländska sändebud — det var för teaterbabitugerna den tiden ej värdt att klifva in på scenen i öfverrock och galoscher ; här diskuterades om roluppfattning, här badinerades med gracerna och interpokulerades, ty hvar och en af de spelande hade sitt vin — extra traktering från kgl. källaren —-ekläreringen var vaxljus i salongen och talgljus i kulisserna, man kände då hvarken till gas eller profetsol i verket — men ändock var det ,sol deri, det var lif i spelet, det var kärlek för yrket — ty det var snillets och smaåkens högqvarter. mn MUSIK. Hr Strandbergs konsert, som i förgår. eller Palmsöndagen egde rum å Kongl. teatern, var i flera hänseenden ganska lyckad. Konsertgifvaren sjöng med välljudande stämma och okonstlad känsla den älskliga sången till Adelaides, hvari Matthison och a RA RN