Aftonbladet – 29 mars 1858, sida 3

anhängare, så när som på några maratter och soldater af det irreguliera infanteriet, hafva öfvergifvit honom. Han färdas med så rastlös brådska härs och tvärs omkring i landet, att man på honom kan tillämpa det indiska ordspråket: Han äter middag på en ort och tvår efter måltiden händerna på en annan ort. Genom att oupphörligt ombyta vistelseort och drägt, hoppas han kunna undgå att blifva tillfångatagen. AMERIKA. . i Uti Rio de Janerio hade gula febern tilltagit i spridning, men sjukdomen visade sig mindre elakartad. Likväl afledo 35 :till 38 personer dagligen. Uti marinhospitalet Santa Isabel upptogos dagligen 45 personer i medeltal. Mozarts Don Juam. Enligt löfte återkomma vi till några närmare betraktelser öfver den opera, om hvilken det blifvit yttradt, att den i sig förenar Glucks energi, Paösiellos behag och Sebastian Bachs djupa harmonier, samt att dessa olikartade egenskaper tyckas deri hafva stämt möte för att alla underordna sig Mozart den endes ider. : Om än de åsigter, som i det följande uttalas, till större delen utgöra ett :förnyande af dem, som referenten redan för en längre tid tillbaka varit i tillfälle att annorstädes meddela, hafva de likväl icke förut förekommit i detta blad. Den gamla spanska legenden, hvarpå hufvudhandlinger i operan hvilar, är såsom bekant icke särdeles invecklad. Don Juan Tenorio, som bragt den gamle guvernören om lifvet, efter att förut hafva kränkt hans dotters oskuld, söker en tillflykt undan sina förföljare i samma tranciskaner-kloster, hvari hans offer ligger begrafvet; men han skall aldrig träda utom dess murar igen. Han förgås derinom. Klosterbröderna utsprida det rykte, att bildstoden, som man upprest på guvernörens graf, hämnat den mördades oförrätt, samt att denna bildstod af sten släpat den djerfve till de osaligas boningar; om man får sätta tro till åtskilliga berättares utsago, hafva emellertid munkarne åtagit sig den gudomliga rättvisans handhbafvande och sjelfva utfört vedergällningens verk. i Ehuru det vore af stort intresse att följa den gradvisa, men exempellösa utveckling, som denna legend erhållit, samt de otaliga metamorfoser den undergått; hurusom man, att börja med, i Spaniens kloster deraf bildade en så kallad dramatisk moralitet, af hvilken, genom att framställa ateisten Don Juan, träffad af döden från den hämnande bildstoden, man väntade sig en helsosam inverkan på de troende; hurusom den satiriske spanske munken Gabriel Tellez med tillnamnet Tirso da Molina, en Beaumarchais i capuchon, såsom Philarete Chasles kallat honom, deraf i sin )Don Juan eller Stengästen (El combibado de piedra) skapade ett utmärkt drama, hvilket, sedan det hänfört hela Spanien, gick med Anna af Österrike öfver Pyrengerna, blef med föga framgång imiteradt af fransmännen Villiers 1659 och Dorimon 1661 samt några år senare af Moliere, som med öfverlägsen talang omarbetade detsamma; — det vore, som sagdt är, utan tvifvel af intresse att följa denna progressiva utvidgning af den gamla legenden ända till den senare tid, då tvenne af de största snillen, som någonsin lefvat, lika ensamma hvar i sitt slag — Mozart i sin opera och lord Byron i sitt poem — deröfver spridt den högsta möjliga glans, men det blefve här alltför vidlyftigt och öfverskrider dessutom det egentliga syftemålet med dessa rader. Då vi i ett föregående omnämnande af operan Don Juans. talat om det tragiska element, som ligger till grund derför och som itven utgör lifsådern i dess musik, torde detta örefalla något främmande för mången, som varit van att petrakta denna opera såsom ett mera muntert stycke, hvartill måhända åtskiligt i framställningssättet af hufvudrolen äfven bidragit, samt då i sjelfva verket på tielbladet till en gammal upplaga af Don Giovanni stycket, besynnerligt nog, erhållit enämningen af Dramma giocosop eller skämtsamt drama, så vilja vi försöka att i en kort skizz såväl af andan i Mozarts musik som af Don Juans eget skaplynne finna några stöd för ofvanstående yttrande. Det beror naturligtvis på hvar och ens eget ycke, böjelse eller uppfattningsförmåga att töredraga antingen en lätt och lekande musik framför en djupare, mera allvarlig, eller tvärtom; ty säkert är det icke allom gifvet att :ga ens samma emottaglighet för de olika verkningarne från dessa konstens båda skilda sferer, om det än blef Mozarts universella nille förunnadt att icke blott känna sig lika väl hemmastadt i dem båda, utan ock att lerstädes fritt verka och sjelfständigt skapa; nen om man abstraherar, åtminstone så godt ig göra låter, det indiv:duella tycket, det ill säga betraktar föremålen mera ur en ent estetisk och objektif synpunkt, så torle medgifvas, att hvarken Figaros bröllop ned sin sprittande humor, sin gl:nsande, städse rexlande: färgton, eller ens sjelfva Trollflöjen med sina eteriska drömbilder, sitt blomoft från lifvets och kärlekens vårdagar, sitt TEESE SINNE ÄR AEA RTER rrottans bergvägg och draga upp en buteli