Aftonbladet – 27 mars 1858, sida 2

Då är ni ej så ensam, som ni säger. Jag talar aldrig med Svarte Ralph. Hvem är Svarte Ralph ? frågade Spuggins. Fårherden, en deporterad, som de säga, har mördat sin egen hustru, men juryn kallade det vådadråp. Jag är hellre. ensam, än jag söker sådant sällskap; redlighet är bättre än allt annat. Det är den visst, sade hans gäst; men den är så sällsynt här i verlden. Jag kan, för min del, icke förstå hvart den tagit vägen. Så att ni tycker inte om den der Ralph? Nej. Nå, det är naturligt. Säg mig hur karlen ser ut, så att jag kan undvika honom, i fall jag skulle stöta på honomi Ni kan lätt känna igen Honomp, sade herden, ty hans skägg räcker honom på halfva bröstet, och han ser vild ut och talar för sig sjelf — ej för att det är något ondt i det; jag gör ofta så sjelf. Då aftnarne äro långa och jag inte sett en lefvande menniska på många veckor, är det just som jag skulle lifvas upp vid ljudet af min egen röst. Under förevändning att han hade en lång vandring för sig genom ödemarken, bad hans äst om litet matsäck med sig på vägen, hvilket välvilligt lemnades honom af hans värd, som önskade honom lycka på färden och såg honom begifva sig af. Det dröjde icke länge innan Bill kom fram till Svarte Ralphs boning, af hvilken han säkert hoppades erhålla hvad han önskade, ty han var ej så okunnig om lifvet der i landet, som hans föregående öden kunde gifva anledning att förmoda. Han fick snart se den person han sökte ligga på ryggen och sofva i solskenet. Hans hund, ett stort och starkt djur, låg vid hans fötter och vaktade honom. Den lät böra en dof morning, då Bill närmade sig.