Aftonbladet – 27 mars 1858, sida 2

former, och visar i hvarje rad öfvermaktens öfvermod, samt gör icke det ringaste afseende på andra europeiska staters mening, utan man hotar i de tydligaste ordalag Schweiz, såframt det ej ögonblickligen vill uppfylla Frankrikes fordringar. Ministern klagar öfver att hittills endast ha fått emottaga uppskjutande och undvikande svar, och frågar huru det kommer till att vänskapligt sinnade grannstater kunna med en förekommande (complaisante) gästfrihet skydda män, som konspirera emot kejsarens lif. Derpå fordrar herr Walewski flyktingarnes aflägsnande från de till Frankrike grännde . kantonerna, och afslutar sin exempellösa depesch med följanle ord: I händelse förbundsregeringen icke vidtager åtgärder till uppfyllande af våra rättmätiga fordringar, så ådrager den sig ett drygt ansvar och får skylla sig sjelf för de följder, som ett sådant beslut kan medföra. Och hvad är det välssom Frankrike här fordrar i ett förolämpande språk och under hotelser af en invasion? Det är icke blott att lönmördare skola straffas, utan ock att inga flyktingar af hvilken nation som helst må få bebo vissa delar af schweiziska ormrådet. En italienare, som aldrig varit franske kejsarens undersåte, eller en fransman, som flyktade då republiken föll, män som kunna ha sina affärer i Geneve, som kunna ha gift sig der, som der kunna ha sina barn i skola, skola nu på en främmande suveräns begäran fördrifvas från sina bostäder och förvisas till någon kanton bland bergen. Om nu denna fordran, som man gör Schweiz, är rättvis, så är den lika rättvis i afseende på England. Franske utrikesministern säger oss uttryckligen, att hvad kejsaren på grund af folkrätten äskar är farliga personers fördrifvande och försändande till mera aflägsna orter. Är väl engelska folket benäget att gå in på denna lära och låta transportera flyktingarne från London till Skottska Högländerna? I motsatt fall, har man då ej rätt att undersöka huruvida grefve Walewskis depesch får tolkas efter den, som han samma dag aflät till en annan. regering? Och hvilka äro väl nu de handlingar, som göra en flykting farlig? MHäruppå lemnar depeschen ett tydligt svar. Om — heter det — flyktingar missbruka den gästfrihet de åtnjuta till att medelst skrifter eller Re NE 20 ar angripa regeringen i en angränsande stat, så kan än med fall rätt fordra deras förjagande. Vi lära häraf, att en landsflyktig, som skrifver emot den Napoleoniska styrelsen, härigenom har förbrutit sin asylrätt. Om vi tillåta flyktingar att stanna qvar ibland oss, så måste vi ha uppsigt öfver deras avisor och deras klubbar och öfver dem utöfva en oaflåtlig polis. Nu komma vi slutligen till de brottmålsbevis, som kejserliga regeringen anser tillfyllestgörande för att rättfärdiga fördrifning eller aflägsnande. Franska sändebudet i Schweiz anbefalles att påyrka ett ofördröjligt vidtagande af åtgärder emot sådana flyktingar, som äro allmänt kända för benägenhet att taga del i brottsliga företag. Någonting dylikt har man icke hört talas om alltsedan de moraliska bevis, som under skräckregeringen förebragtes inför Fouquier-Tinvilles tribunal. Ofvan anförda få ord ge klaven till allt hvad br Walewski har skrifvit till angränsande stater. Schweiz är svagt, och derföre angripes det öppet och officielt. England är starkt, och derföre lägger man hotelserna i munnen på militäriska skräflare, men förnekar dem derpå sedan de befunnits opassande. Men syftemålet är på begge hållen detsamma, nemligen att söka aftvinga närgränsande stater polisåtgärder emot de olycklige, dem Europas stormar fördrifvit från sina hem. Då fredliga samhällen inom sitt sköte upptaga landsflyktige, är sådant icke för de törra ett nöje, det är en oafvislig pligt. Om skäl till klagan någonstädes skulle förefinnas, så vore det från de nationers sida, på hvilkas kuster eller gränser dessa massor af biltoga personer blifvit kastade. Frankrike har i detta hänseende mycket att inför Europa afbedja. Hvad ha väl England och Belgien och de schweiziska kantonerna gjort, som kunnat tillskynda dem periodiska öfversvämningar af den ännu jemt brinnande lava, som utgjuter sig ifrån den franska vulkanen. Är det icke allmänt kändt, att män af förtviflad karakter, med häftiga passioner, fanatiska opinioner, klubbens och barrikadens hjeltar, blifvit år efter år våldsamt förjagade från Frankrike för att vandra hän hvart de behasade? Äro vi nu ansvariga för dessa män? Skola vi nu göra oss till polisagenter för hvarje parti, som lyckats komma till välde i Frankrike? Skola vi demoralisera vårt samhällssystem med spioneri, och skola vi, derföre att det faller en främmande potentat in att återföra proskriptionens tidehvarf, biträda honom i utläggandet af ett upptäcktssätt, förhatligt för våra känslor, och hvars tillvägabringande skulle ge en fläck åt vår egen moraliska hållning? Till sådant kunna vi aldrig samtycka, och likväl fordrar man det. af. oss, då man fordrar det af andra, som. ha den olyckan att cke vara så starka som vi. s—— Kronprinsen-regenten har i dag hållit konselj. — Kongl. Maj:t har, enligt Posttidningen, under den 16 dennes utnämt och förordnat: till generalintendent i krigskollegium, tjenstförrättande generalintendenten m. m. L. G. ndels, samt till regementsläkare vid Småma borda RA ORTA TAKARA Tila sem TREA