bots sofie ar om An Sr rr rtorrent ja aha SERA lunda: Beslutet af den IT Februari. Den tyska förbundsförsamlingen har beslutat, att genom kongl. danska fullmäktigen för Holstein och Lauenburg: 1) tillkännagifva kongl. danska, hertiglig holstein-lauenburgska regeringarne, att den a) med afseende på bestämmelsen i wienerslutakten 56 icke kan erkänna förordningen af den 11 Juni 1854, angående hertigdömet Holsteins författning, för så vida bestämmelser i densamma icke äro förelagda hertigdömets provincialständer till utlåtande, eller den allerhögsta kungörelsen af den 23 Juni 1856, angående en närmare bestämning af Holsteins särskilta angelägenheter, eller slutligen författningen för danska monarkiens gemensamma angelägenheter (helstatsförfattningen) af den 2 Oktober 1855, såvidt denna skall tillämpas på hertigdömena Holstein och Lauenburg — såsom bestående i författningsenlig verksamhet; att den b) i de, till ombildningen af Hol-: steins och Lauenburgs författningsförhållanden och till ordnandet af deras förhållande till de öfriga delarne af danska monarkien samt dennas helhet, senare utfärdade lagar och anordningar saknar det allsidiga iakttagande af de 1831 och 1852, synnerligen genom allerhögsta kungörelsen af den 28 Jan. 1852, gifna bindande och till grund för då vunna öfverenskommelse liggande löften med afseende på förändringen af nämde hertigdömens författningar samt den likberättigade och sjelfständiga ställning, som skulle gifvas dem i helstaten; samt att den c) icke heller anser helstatsförfattningen vara fullt förenlig med förbundsrättens grundsatser; 2) i afseende härpå anmoda kunglig-hertigliga regeringen att a) införa i Holstein och Lauenburg ett mot tförbundsgrundsatserna och de g fna löftena svarande tillstånd, som synnerl gen försäkrar de särskilta författningarnes och hertigdömenas förvaltnings sjelfständighet samt skyddar deras likberättigade ställning, och b) snarast möjligen låta gifva förbundsförsamlingen meddelande om de för detta ändamål vidtagna och åsyftade anordningar.n Beslutet af d. 25 Febr. Tyska förbundsförsamlingen har beslutat uttala den förväntan, att den kongl. danska, hertigl:g holsteinlauenburgska regeringen hädanefter skall i hertigdömena Holstein och Lauenburg afhålla sig från alla ytterligare, med förbundsbeslutet af d 11 Febr. icke öfverenstämmande och den nuvarande ställningen förändrande steg på grund af de lagar, som för bemälde hertigdömen sakna författningsenlig verksamhet. : FRANKRIKE. Monitören för den 16 dennes meddelar de mellan kabinetten i London och Paris vexlade fem depescherna i flyktingsfrågan. Enligt ett telegram till Kölnische Zeitung skola de vara af följande hufvudsakliga innehåll: I den första depeschen inberättar lord Cowley till lord Clarendon, att grefve Walewski beklagade den oriktiga tydning hans depesch vårit underkastad. Det andra dokumentet är en depesch från lord Malmesbury till lord Cowley, hvari engelske statssekreteraren för utrikes ärendena förklarar, att den britiska ministeren önskade det engelsk-franska förbundets upprätthållande samt biläggning af de uppkomna tvistigheterna. Dock motsåg kabinettet en närmare förklaring af grefve Walewski. Den tredje depeschen är från lord Cowley till lord Malmesbury, och synes gå ut på att, enligt ettyttrande af grefve Walewski, franske kejsaren icke framhärdar i sin önskan att de engelska lagarne skulle ändras. Denfjerde handlingen är en depesch från lord Malmesbury, hvari han uttalar sin förhoppning att få mottaga ett skriftligt svar från grefve Walewski. Den femte och sista handlingen är grefve Walewskis depesch till grefve Persigny, hvars hufvudinnehåll i gårdagens Aftonblad meddelades efter Times. Prefekten för Departementet Yonne, hr Boitelle, har blifvit utnämd till polisprefekt i Paris efter hr Pietri, som erhållit afsked. Det berättas, att Orsini från sitt fängelse skall hafva skrifvit ett nytt bref till kejsaren, hvari han visar stor ånger öfver sin gerning, hvilken medförde så förfärliga följder, men derjemte ånyo uppmanar Louis Napoleon att komma Italien till hjelp. Duellerna inom armån tillväxa med hvarje dag; krigsrätterna tyckas derföre omsider hafva beslutit sig för en större stränghet, Senast har en löjtnant de Mercy blifvit dömd till döden. Denna sak är emellertid ett undantagsfall. Hans motståndare, löjtnant Rosiez, var en tapper, godhjertad man, men älskare af tvister. Så uppstodo mellan honom ech de Mercy tvister om historiska frågor, om lejonjägaren Gårard samt derom, huruvida till lejonjagt fordras ovanligt mod. Den 1 Januari företog sig Mercy, när han kom till officerstaffeln, att mot Rosiez utkasta skymford, såsom vilain! paroissieul o. s. v., med anledning hvaraf ban af äldste officern kallades till ordning. På e. m. vid kaffebordet visade sig Mercy plötsligen högst vänskaplig mot Rosiez, tog honom med sig hem, men började under vägen med honom en häftig tvist, i följd hvaraf det i Mercys kammare kom till en strid på sabel, hvarvid Rosiez blef dödligt sårad. Nu skyndade Mercy efter läkare, men det var för sent. Undersökningen har ådagalagt, att Mercys sabel var skarp och spetsig, hvaremot Rosiez var slö, äfvensom att Mercy, efter dådets begående, hade träffat anstalter att-det skulle se ut som om han icke hade begagnat skarp sehel. Härpå grundades anklagelse för uppsåtligt mord, och krigsrätten i Lyon har stadföst denna uppfattning och dömt den an-: klagade till döden, z ENGLAND. Den 16 dennes förklarade hr Disraeli i underhuset, att Lord Malmesbury vägrat efterkomma Frankrikes begäran om den af sardin