Aftonbladet – 23 mars 1858, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Märkvärdiga fornlemningar. Vid Geografiska Sällskapetsv i London senaste sammankomst upplästes en berättelse om en af mr Graham företagen upptäcktsresa i öknen Hauran, en nordost om Damaskus belägen och af curopåer icke förut undersökt trakt. Den märkligaste af de gjorda upptäckterna är den af flere forntida städer, bland hvilka åtskilliga äro lika stora som det nuvarande Jerusalem samt hafva så förträffligt bibehållit sig, att till och med husdörrarne äro nästan fullkomligt oskadde. Några af dessa städer äro delvis bebodda af druser, mellan hvilka och araberha råder ett ständigvarande krig, till följd hvaraf resande i dessa trakter, äfven då de äro förenade till större sällskaper, äro utsatta för många faror. Graham var nog lycklig att få göra sin exkursion under ett tillfälligt stillestånd mellan de stridande partierna, och han ledsagades dervid af en trupp araber. I de första städerna, han besökte, fann han inga inskriptioner af något slag, som kunde lemna honom upplysning om deras namn och ålder. Men under sitt fortskridande längre mot nordost kom han till en trakt, som var betäckt med stora basaltstenår, på somliga af hvilka voro inhuggna teckningar af palmträd och djur äfvensom några bokstäfver af ett för honom obekant alfabet. I midten af denna basaltöken fann han en stor stad, bygd af en hvit stenart.. Inskriptionerna och teckningarne på stenarne voro här talrikare, somliga ganska väl utförda, andra åter ytterst otympliga. Bristen på vatten, hvilket icke stod att finna i öknen, tvang slutligen Graham ått afbryta sina forskningar. — En af ledamöterna i ofvannämde geografiska sällskap, sir H. Rawlinson, påstod ätt bokstäfverna i de af mr Graham kopieråde inskriptionerna tillhörde ett gammalt feniciskt alfabet, vida äldre än något annat hittills upptäckt, samt var af den tanken, att dessa inskriptioner härröra från en tid af 700 till 1000 år före Kristus, Tillvaron af dessa städer midt i en öken tyckes visa, att denna trakt till sin fysiska karakter måste hafva undergått stora förändringar, till följd af hvilka källorna utsinat och strömmarne ändrat sitt lopp. Mångfaldiga geologiska fenomener visa, att en vexlande höjning och sänkning af landet gradvis försiggår på alla punkter af jorden, och ruinerna af dessa, midt i en öken stående städer torde kunna betraktas som ett intressant föremål för den geologiske forskaren. — Minnesotas första lagstiftande församling utgöres, säger tidningen Minnesota Republican, af 20 köpmän, 15 advokater, 12 läkare, 6 egendomsmäklare, 7 timmerhandlare, 3 handtverkare, 2 arbetare, 2 prester, 2 timmermän, 2 tidningsutgifvare, 1 ingeniör, 1 räkenskapsförare, 1 stenläggare, 1 dentist, 1 bryggare, 1 värdshusvärd, 1 murare, 1 postmästare, 1 slagtare och 1 gentleman. Alla äro infödda amerikanare med undantag af 4 känadensare, 7 irländare, 2 skottar och 2 norrmän. — Orsaken till Byrons mjeltsjuka. Denna torde man måhända kunna söka i hemligheten af ett naturfel, om hvars verkliga beskaffenhet till och med hans närmaste vänner föro okunniga, men hvilket nu för första gången af hans vän hr Trelawny blifvit inför verlden afslöjadt. Den lilla fåfänga, som utgjorde den sorgligaste svagheten i den illustre poetens lif, gjorde detta naturfel till en källa för fortfarande förargelse, och vid sin död tog han ed af sin trotjenare, att han icke skulle tillåta någon se den döda kroppen, i hopp att sålunda få föra hemligheten med sig i grafven. Huru: den ädle döendes sista vilja heiighölls, underrättar oss Athengzum. Hr Trelawny var icke med Byron vid Missolonghidåhan dog, men han kom medan hans vän ännu befann sig i likrummet. Genom en fintlig förevändning skickar han bort den trogne Fletcher. Denne samme Fletcher, som den döende poeten ålagt tillse, att ingen, eho det vara månde, måtte få upplyfta någon flik af den svepduk, som omslöt hans kropp — Sträckbänken för hans själv — och ohörsam mot sin väns önskan — det gör 058 ondt att nödgas tillstå det —