Aftonbladet – 22 mars 1858, sida 2

öch, hön var väl bekant med hans ovanligt sjelfviska sinne. Så säg det. Att du icke gör något försök att skada Georg. Förbannelse öfver honom! mumlade hennes man mellan sina sammanbitna tänder. Du måste gifva mig ett heligt löfte derpå. Ah ja, jag skall lofva dig det, svarade -han bånande; jag skall till och med sväIra på det, om du tycker mer om det. Ar du då nöjd ? Och hädande kallade han himmelen till vittne vid det löfte han inom sig beslöt att bryta. Såsom du håller din ed, Amen, sade Martha, så vill jag också hålla min. För din egen säkerhet är det nu rådligast att du låter mig gå. Tjenstfolket skall oroa sig öfver min. bortovaro, och blir du sedd, får Georg äfven veta det och skall då säkert fördra en förklaring. Dessa ord bidrogo lika mycket som. hennes ed att öfvertyga honom: om hennes ordhållighet; och sedan han ännu en gång hotat henne med den rysligaste hämd, om hon ej infann sig följande natt på det öfverenskomna stället, tog han sin bössa och lemnade henne. Hans hustru återvände med tunga steg till gården. . . : Nåvälv, sade Bill Spuggins, då hans kamrat återkom till honom, ni har drifvit upp vildbrådet? Ja.n Hvad säger hon? Liksom alla qvinnor lofvar hon mycket nog,, svarade Amen, ,och jag tror att jag skrämt henne alltför mycket, att hon cj skulle hålla ord; men hon nekade att säga mig hvilken väg hennes bror skulle återkomma. Hade jag det ögonblickat haft bössan i mina händer, tror jag att Jag skjutit henne, till