Aftonbladet – 22 mars 1858, sida 2

någon del hunnit sansa sig. Kanhända har stunden varit illa vald för yppandet af min omsorgsfullt förvarade hemlighet; men jag kunde ej tillåta mig att af min käre, salige herres son emottaga en benämning, hvartill jag icke hade rättighet — det heliga namnet af fader; mitt hjerta upprördes öfver ett sådant bedrägerix : Ni kan åtminstone ej förvägra mig att kalla er vän, min redlige, värderade vän! sade vår hjelte, i det han åter räckte honom sin hand. Den hederlige förpaktaren tryckte den med hjertlighet och ädel sjelfkänsla, ty han kände sig förtjena detta namn — såsom den enkle, redlige mannen känner, då han vet sig hafva uppfylt en helig pligt och finner sina goda afsigter erkända. Hvad stackars Martha beträffar, visste hon knapt om hon skulle glädja sig eller sörja öfver denna upptäckt. För sin unge gunstlings skull gjorde det henne visserligen glädje, men då hon tänkte på det omätliga afstånd, som hon tyckte skulle uppkomma emellan dem, kände hon sig sorgsen. Från denna dag kunde hon endast anse sig som sir Walter Herberts sköterska i barndomen. Blodsbandet var brutet; -hon fick ej längre i honom se en kär anhörig — sin gode, vänlige broders son. En förmodan, att Georg icke var hans fader, hade vid mer än ett tillfälle fallit henne in; men att i honom finna arfvingen till Crowshall! — hufvudmannen till en ätt, som hon alltsedan barndomen varit van att se upp till med vördnad och undergifvenhet — det var mer än hon väntat. Det tycktes henne likna en af de underbara sagor hon brukade berätta för honom såsom barn. Baroneten såg hvad som föregick i hennes själ, och med en finkänsla; som gjorde heder