tstenerenamn Revolutionsscener i Örebro år 1809. Under denna titel meddelar Örebro Tidning, ur en nyligen utkommen broschyr, kallad Bidrag till historien om vestra armens insurrektion år 1809, följande utdrag om resningens utbrott i Örebro: Vi lågo år 1809 i vinterqvarter, då en dag i början af Mars månad vår major Charlier kallade till sig de i Örebro varande officerare af regementet och underrättade oss om Adlersparres revolutionsplan, med förfrågan om vi med honom deruti ville deltaga. Svaret blef jakande, hvarefter han anmodade oss att kringresa på rusthållen och uppbåda truppen (som eljest icke kunde ske utan landshöfdingens kungörelse), samt att med den dagen derpå inrycka i staden. På min anpart kommo rusthållen norr om staden. Dessa, liksom deras egare, voro för mig alldeles obekanfa. Det blef således en surpris för mig att påträffa landssekreteraren Cassel, då jag till hans-egendom kom med uppbrottsorder. Han förvånades så mycket mer öfver dessa order, som han nyss varit i staden utan att på landskansliet hafva fått kännedom om dem. Jag påhittade då detförebärande, att en kurir kommit till chefen med befallning om det hastiga uppbrottet, i anseende till ryssarnes gång öfver Ålands haf.: Cassel skakade misstänksamt på hufvudet, yttrade sig väl vilja utrusta sin husar, men tillika, att han genast åter måste begifva sig till staden för att ordna marschbestyret. Jag sökte förekomma det, uppgifvande att vi redan på samlingsdagen sKulle marschera utom längränsen och icke behöfva landshöfdingeembetets biträde. Åter en skakning på hufvudet, med -en min, som tycktes säga, att den adertonårige kornetten ej förstod den saken. På Esplunda måste jag förnya dikten om ryssarnes anfall, hvarvid ställets egare, grefve, sedermera statsrådet Mörner, under ?illparigt skratt utlät sig: ja, jag förstår — nog skola mina husarer kommal Hvad grefven kunde förstå oroade mig, då jag tilllika observerade den betänksamma min, hvarmed en närvarande officer af Nerikes regemente, baron Djurklöu, betraktade mig. Jag förmodade att han egde någon kännedom :om Adlersparres plan och att han derom samtalat: med: grefve Mörner. Vid ankomsten, till ;sstaden skyndade jag till Charlier att berätta hvad jag uträttat, då jag i porten till huset, hvilket äfven beboddes af regementschefen öfverste Aminoff, mötte landshöfdingen. Jag anade genast att detta möte hade sammanhang med mitt besök hos Cassel; emedan Löfvensköld icke brukade besöka Aminoff. Så var ock händelsen. -Landshöfdingen ville af Aminoff hafva reda på husarernas uppbrott, men derom visste denne ingenting och yttrade, att om en officer kringrest på rusthållen, så var det: för att efterse återrustningen af den under kriget förstörda Örebro-sqvadronen. Om natten begaf jag mig min trupp till mötes tre fjerdedels mil från staden. Den gaf en löjlig anblick, emedan en mängd husarer, som ransonerat sig ur norska fångenskapen, kommo utrustade i munderingspersedlar, fuhna i rustkamrarne från gamla finska kriget, då drlar af regementet voro dragoner, äfven kallade kossacker. De mest vidunderliga hemförlofvades och med resten marscherade jag till staden, gjorde halt utanför tullen och skickade rapport till majoren om min ankomst. Af honom fick jag order att besätta tullen, bemäktiga mig ankommande resande och att med öfriga truppen marschera till stora torget, attförena mig med en från södra sidan ankommande sqvadron. På torget befann jag mig omsluten af en exercerande bataljon landtvärn, under orolig väntan på mina kamrater. Jag var således den som först och främst uppträdde inuti landet af den insurgerande armån. Ändtligen hördes trumpeterna, som bebådade Charliers ankomst. Han begaf sig genast med ett detachement, under kornetten baron Essens befäl, till slottet att arrestera landshöfdingen. Mig uppdrogs att förkunna landträntmästaren arrest i sitt hus. Vår regementschef fick äfven sin dörrpost. Alt detta väckte stor förvåning bland stadens invånare och landtvärnsbataljonens befäl. Sedan viinqvarterat oss, skickades jag att af magistraten begära proviant och furage; fann de notable församlade på klubben, der jag vid inträdet med mycken artighet mottogs af kommersrådet Broms, som på borgerskapets vägnar förklarade, att allt skulle stå till vår tjenst. Broms var en man, som insåg och begrep vår ställning, hvilken i sanning var högst betänklig. — Sju officerare hade i hjertat af riket höjt upprorsfanan, utan samband med armån, och befunno sig, med en trupp af endast 30 husarer, omgifne af en bataljon landtvärn, som besatt skarp ammunition och hvars befälhafvare var en slug och tilltagsen man, major Holthusen. Rätt allvarsamt yttrade han tiil oss: akten edra hufvuden, mina herrar!s Dertill voro vi i full komlig okunnighet huruvida Adlersparre fullföljde sin plan. — En officer skickades till Karlstad att derom vinna underrättelse, men denne fördröjde sig i sitt hem, Svartå bruk, efter en kullkörning. Händelsen ville, att landshöfdingen kallat länets invånare dagen efter vårt inbrott till öfverläggning om krigsgärden: utgörande. Hopar af folk omgåfvo slottet, der jag med några husarer höllo vakt, att hindra deras inträde. Några hade likväl öfver den isbelagda slottsgrafven genom en bakport inkommit och måste med våld utföras från landskansliet. Det var svårt att för vår trupp, folket samt qvarhållne resande, deribland en engelsk kabinettskurir, göra troligt, att vårt förehafvande skedde på konungens befallning, och få voro väl de som trodde att så var. Landssekreteraren Cassel, som harmades öfver att icke itid hafva inrapporteratvårt misstänkta uppbrott från roten, begärde och erhöll Charliers tillstånd att med en sådan rapport afskicka en enspännare. Denne skulle uppfångas i tullen, der ock baron von Essen hela natten förgäfves inväntade honom; ty enspännaren hade tagit vägen öfver isarne och framkom till Stockholm med första underrättelsen om vestra armåens förehafvande. Detta Cassels beteende blef af Essen ett år derefter så beifradt, att det nära kostat honom tjensten och friheten. Ändtligen på tredje dagen kom underrättelse om Adlersparres uppbrott från Karlstad, och vi erhöllo hans proklamationer, som offentligen utdelades. Sedan en bataljon af Nerikes regemente förenat sig med oss, anträdde vi — vestra armens avantgarde —, efter det ändamålet blifvit truppen förkunnadt, marschen till Stockholm. Afkunnandet för min sqvadron gjordes af befälhafvaren, kornetten baron von Essen (ryttmästaren var krigsfånge och löjtnanten död) vid korum, med följande yttrande: Gossar, vi gå till sm rr rag Än bamnmmsaKR AMh dan ocnrm Aå vill