Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 3

onyttigt ogräs utkastad i verlden; den stackars qvinnan skulle åter upprättat sig, om det varit henne medgifvet, men samfundet — eller åtminstone den del deraf som kunnat hjelpa henne, hade i sin dygdiga harm förklarat, att för synderskor, sådana som hon, fanns ingen bättring — den hade måhända ej sagt det i tydliga ord, men väl i handling. Ingen ville taga henne i sin tjenst, och så föll hon allt mer och mer, till dess hon ej kunde sjunka djupare, och domstolen förklarade henne som en förhärdad synderska, som af ingen mildhet kunde förbättras, och dömde henne till deportation. Det var den enda verkliga hjelp hon fått ända till sin ankomst till Nya Holland, der Martha, till trots för Betsy Crumps varningar, som hade hela en fri qvinnas högmod, antog henne och aldrig hade skäl att ångra sitt förtroende, ty den arma varelsen älskade henne med hela den vilda troheten af ett förvilladt, men af naturen icke lastbart hjerta. Allt arbete förrättade hon med en glad och outtröttlig ifver; sjelfva den dygdiga mrs Crump må-. ste medgifva det, så bittert hon också föraktade henne. Det gör mig godt,, brukade Mary säga, till svar på sin matmors föreställningar att hon onödigtvis tröttade sig. Jag känner mig aldrig lugn utom då jag arbetar eller då ni talar med mig. Då tycker jag mig åter vara en ärlig qvinna Det var ett drag i hennes karakter, att hon aldrig förnekade rättvisan af den dom, hvar-: igenom hon blifvit förvisad från sitt land, eller att hon visade något missnöje, då hennes medtjenarinna smädande påminde henne derom, hvilket hon aldrig vågade göra såvida de icke voro allena. Georg och hans syster skulle säkert förebrå henne det. Egaren till Hope Farm hade ridit till ett