Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 3

prektöreft vara, som, förutsatt att de dertill ega I förmåga, allvarligt vårda sig om att leda de Iyngre. Hela ledningen torde oftast inskränka sig dertill, att persona quecestionis lärer sig att ej alltför otympligt röra sig på scenen, vidare några vanliga gester, och att något så när, utan att komma af sig; kunna upprepa sina lexor. För öfrigt få de bäst de behaga rusa fram i sina roler. Något egentigt artistiskt studium kommer då aldrig i fråga, någon tanke på den karakter rolen innebär finnes ej, hvarföre också hvarje rol återgifves i den stereotypa form, som tillkommer det fack den tillhör; all individuaisering är då både öfverflödig och onyttig. Sålunda erhålla vi på alla våra teatrar, rån den största till den minsta, dessa skådespelare, som aldrig kunna ge individuel färg åt en rol. Detta borde väl ej vara falet vid den kungliga, som är ett konstinstitut och har en elevskola, men beklagligen är det äfven der fallet; vi må blott erimra om det matta och karakterslösa utförandet af Machbeth. Kanske kunde detta förhållande med teaterpersonalens konstnärliga utveckling inågon mån afhjelpas, om det funnes en lämpligare inrättad och med tillräcklig lärarepersonal försedd elevskola, der äfven blifvande landsortsskådespelare kunde genomgå en kurs. Det ges dock ännu vidäre några omstänligheter, som bidraga till skådespelarekonstens låga ståndpunkt i Sverge, hvaraf vår författare äfven berört en. Detta är kritiken. Denna har mycket på sitt samvete. Vi bekänna det gerna och uppriktigt för den del af ansvaret, som kan drabba oss. Till någon ursäkt eller förklaring i detta hänseende torde lända den omständigheten, att i en sådan öfvergångsperiod af oro, spänning och kamp för politisk och religiös frihet, som den närvarande, en politisk tidning icke kan åt det estetiska området egna en så lugn, oaflåtlig och grundlig uppmärksamhet som eljest måhända vore möjligt, liksom den under sådana förhållanden till och med kan ha svårt att åt detta håll använda tillräckliga krafter. I Danmark stod den estetiska kritiken i särdeles stark blomstring under 1830-talet, men sedan det politiska lifvet började skjuta upp i rask växt, och sedan efter den fria statsförfattningens införande de inre politiska striderna och: de yttre förvecklingarne fängslat det allmänna intresset, har man förnummit ständiga klagomål öfver att den esthetiska kritiken ligger helt och hållet nere. Inom Finlands offentliga diskussion, hvilken, som bekant, icke har något synnerligen rikt val af ämnen för behandling, intager estetisk kritik ett ganska öfvervägande rum. Det är för öfrigt icke blott kritiken å sin sida som kan utöfva ett inflytande på allmänhetens smak och bildning; en vexelverkah eger i viss mån rum. Der publikens smak är sådan, att den med nöje håller till godo med underhaltiga och dåliga konstprestationer, der förändras denna smak icke i hast genom några kritiska artiklar; det händer tvärtom, att man indigneras öfver hvarje djupare granskning af en prestation och är färdig att söka grunden för densamma i personliga motiver. I alla händelser synes det vara allt skäl att pressen gemensamt började på allvar försöka en grundligare och mera i detalj gående teaterkritik, med närmare motivering af de fällda omdömena, som aflägsnade dem äfven från skenet att vara blott och bart subjektiva. Den herrskande smaken i afseende å repertoiren verkar äfven förderfligt på skådespelaren. Goda skådespelare kunna ej framträda, om de ideligen äro nödsakade att spela de underhaltiga och fabriksmässiga franska och tyska skådespel, som helt och hållet sakna en sann karakteristik. Personerna äro derstädestillyxade efter en viss schamplun, utan någon egendomlighet; huru skall då skådespelaren kunna gifva dem en originel prägel? Derigenom måste äfven han blifva sterotyp, falla i ett visst maner, då han ständigt anser sig ha samma uppgifter. Skall han då en gång försöka sig 1 t. ex. en Shakespearesk rol, så är det fara värdt att han misslyckas, ty han är ej van vid att studera en personlighet, som han helt och hållet måste genomtränga, om han ej vill vara en blott mask. Ty de Shakespeareska karaktererna äro ej några ståltrådsfigurer, utan lefvande, individuella menniskor, och för att sant återge dessa, kommer man ej långt med vanliga inlärda teatergester; dertill erfordras något mera. Hvad författaren yttrar om applåder, generalrepititioner, fruntimrens koketteri för publiken, den s. k. läsningen m. fl, saker är både upplysande och sant. Vi sakna dock tillfälle att närmare redogöra härför, men hänvisa den ärade läsaren till sjelfva boken, som ir af intresse äfven för den, som der söker blott förströelse. — Af Macaulays Englands historia skola nu förtöfvadt utkomma två nya band, hvilka med spändt ntresse motses i England. — Af Victor Hugo väntas ett nytt band likter: Les peltites epopees. ÖR ee orka ARR ATV RR HYRA