ne kärlek till sitt land och dess forntida min. nen. Mot hvarje dylik insinuation vittnar den ifver, hvarmed man hos oss städse vinnlagf sig om studiet af fäderneslandets häfder, och de många utmärkta och förtjenstfulla historieforskare vårt folk har att förete, i jemförelse till exempel med våra danska fränder. Men det har fattats oss skalder som haft förmåga att från grifterna mana fram och i en trogen bild på scenen framställa personligheterna från Sverges förgångna ärofulla dagär. Kanske skall detta förändras, kanske skall Sverge äfven gång ega, hvad det hittills icke egt, en sjelfständig dramatik. Men vår förf. anför en ytterligare orsak till den tynande dramatik som vårt land företer. Och detta skulle vara att man tagit för princip att förkasta alla högre-skådespel, men deremot antaga alla lustspel, d. v. s. att tragediförfattarne ej skulle ha rönt tillräcklig, uppmuntran. Huruvida detta håller streck kunna vi ej med säkerhet afgöra, men anse oss till någon del böra betvifla denna uppgift. Det är väl sant att den teater, som är helgad patriis musis,, borde företrädesvis söka att uppmuntra den uppväxande inhemska dramatiken, och om den hittills ej alltid kunnat göra detta, så har det, såsom man vet, ej alltid stått i dess förmåga, emedan den, såsom det hetat, i brist på tillräckligt anslag varit nödsakad att mer än skäligt se på inkomsterna. Nu har detta hinder ju aflägsnats genom det frikostiga anslag, som rikets ständer vid nyss afslutade riksdag beviljade kongl. teatern. Och man har också sett, att styrelsen för denna teater, i öfverensstämmelse med vår författares åsigt, riktigt ämnar slå sig på att hjelpa upp den inhemska dramatiken. Den har ju i det nya organisationsförslaget, som beräknar en förhöjning i Kongl. teaterns inkomster af 100,000 rdr mot hvad de hittills varit, ökat den utgiftspost, som här är i fråga, nemligen författareandelar och öfversättarearfvoden, från 9200 till 10,200 rår, d. v. s. med hela ett tusen rdr rmt. Man har också sett det första profvet på det nya lifvet inom svenska dramatiken i det klena stycket Vid Wirta bro. Måhända vill man här komma med den invändningen, att i våra dagar stiger ingen fullt utvecklad och beväpnad Minerva på en gång fram ur dundrarens hufvud, och att om. man uppför äfven de otympliga försöken, så få de resp. författarne se sina fel och rätta dem m. m. Men man måste hos en författare äfven förutsätta något slags. sjelfkritik, likasom man också har rätt att af en teaterstyrelse fordra så pass mycken insigt, att hon ej till uppförande antager stycken, som försynda sig mot de allra första och enklaste lasarne för ett drama. Dessutom skulle det vara sant, hvad förf. påstår, nemligen att medierna alltid antagas, medan tragedien rkastas, så borde i öfverensstämmelse med rf:s åsigter komedien i Sverge ha nått en emligen hög grad af bildning, då den icke aknat uppmuntran. Men hvarest denna för överge egendomliga, endast i någon mån naionella komedi är tillfinnandes, anhålla vi att örf. benäget måtte upplysa oss om, då vi varken med lorgnett eller kikare kunnat uppäcka densamma. Hvilken grund förf. har för sitt tvifvelsmål, tt Mindre teaterns styresman saknar all vilja tt understödja den inhemskå dramatiken, veta i icke. Tvärtom bör till hans stora heder rkännas, att de två historiska skådespel han inder dessa senaste år uppsatt, nemligen Soen sjunker, och Carl X Gustaf,, om de också långtifrån äro några mästerstycken, dock värde betydligt öfverträffa de under samma id på kongl teatern gifna nya originalstycena. Författaren yttrar sig med mycken skärpa mot herrar landsortsteaterdirektörer i allmänet. Han vill låta förstå, att deras enda syfemål är att förtjena penningar, hvarvid de rögst obetydligt bekymra sig om sina sujeters konstnärliga utveckling, lika litet som le vårda sig om valet af stycken för sin revertoir. Detta lärer beklagligen vara sant, nen huru skall man afhjelpa detta? Det nedel förf. föreslår, nemligen att de persoter, hvilka i landsorten önska blifva teateröreståndare, borde undergå någon slags exanen inför dertill lämpliga män, anse vii nera än ett hänseende högst olämpligt, och örfattaren framställer ju sjelf i sin berättelse n direktör, som varit student och tagit hofättsexamen, men som icke desto mindre följde amma stråt, som den mest råa och obillade teaterföreståndare. Nej, en examen lemar alldeles ingen garanti i sådant afseende ch vore blott en onödig och öfverflödig kranka. Men likväl borde någon reform ske häruti. )m en teaterdirektör har en dålig repertoir, å är det temligen klart, att han så länge beåller den som publiken har smak derför ch sålunda understödjer honom, emedan ans syftemål antages vara att blott förtjena. lågon förändring 1 detta afseende kan man j påräkna förr än den allmänna bildningen öjt sig öfver dess närvarande ståndpunkt, ch först då kan en med mera urskilnin ald repertoir senteras. Särskilt borde det ara kritikens pligt att söka höja allmänheens estetiska smak. Landsortstidningarne kulle kunna uträtta mycket i detta fall, om e egnade något mera skärskådande och ej lott puffande uppmärksamhet åt de teatralika prestationerna. En teaterdirektör skall og gifva bättre och utmärktare stycken, så vart han kan finna sin fördel dervid.