Aftonbladet – 19 mars 1858, sida 2

gojor de hade -tillaftonen. — Landetä1 godt och välsignadt i många fall och besynnerligt i andra, ehuru jag nu är van. dervid: Här äro fyrfotadjur, som gå på bakfötterna och bära sina ungar. med sig i fickan; här finnas kattor, hvilka flyga som foglar Åh, kors, så mycket råttor de måtte fångal anmärkte-Jack med. yttersta förvåning. Dick hade hört tillräckligt talas om känguru och den stora vampyren, båda tillhörande Nya Holland, för att ej blifva lika förvånad. Slutligen tröttnade äfven mrs Giles att fråga, och sällskapet skildes åt för att söka hvila, ty William och Dick ämnade ganska tidigt på morgonen: begifva sig på väg till HopeFarm. Husets gästfria matmoder var uppe före-dem och Hade uppdukat cen grundlig ny-holländsk frukost, flytandeaf mjölk och honung, Susanna, den töcka Susanna, såg tankfull ut, och hennes ögon fyldes af tårar, då Dick förklarade att det var tid att begifva sig på väg; hennes rörelse var tvifvelsutan blott ett uttryck af tacksamhet, men den utöfvade en besynnerlig verkan på hennes kusin William Giles, hvilken var, som man säger, öfver öronen förälskad i henne. Han kunde ej uthärda att se deras afsked, sade således sin reskamrat att han ville gå förut och invänta honom vid foten af HBast-Hill, tog sin bössa och gick. : Mår ni illa, min vän? frågade Dick, förskräckt öfver hans blekhet, då han upphann honom. Nej, det är ingenting, sade den unge förpaktaren, i det han hastigt vändelsig bort; bergsluften skall göra mig godt. Jag är en arr, en svag narr. Gif mig er hand; Dick; ag kastar icke skulden på er för min olycka. Det var naturligt att ni skulle fatta kärlek till varandra.