Aftonbladet – 18 mars 1858, sida 2

mera af det slaget, såvida man ej är hemma i ett och annat. Som de samtalande redan kommit i farteii att utbyta förtroenden, meddelade Clarkson sin kamrat i fångenskapen, att han hade ännu mera penningar, och den senare ingick på hans förslag, att de skulle skilja sig från sina medfångar, så snärt de kommit i land, och söka sin lycka tillsammans. Det var en vacker afton då Mary Owen, fem månader och sexton dagar efter afseglingen från Sunderland, kastade ankar på redden af Sidney, omkring tre fjerdedels mil från staden. Himlen vare lof! sade Dick, som tillika med Frank Percival och fruntimmerna stod på däck. Resans besvärligheter äro nu förbi; det finns dock en, som utan glädje hunnit målet derför. Arme man! tillade han och såg på kapten Morgan, som lutade sig emot masten, mitt hjerta lider vid tanken på hans Sorg. Så äfven mitt, sade hans vän; denna sorg kan ej upphöra förrän med hans lif. Under nattens lopp skulle man kunnat höra fyra plaskningar, liksom några fallit eller hoppat i sjön; den enda person som befann sig.På däck var dock alltför försjunken i tankar och smärtsamma känslor, för att märka detta. Den första förorsakades af slafhandlaren, som från en af skeppets styckeportar hoppade i hafvet. För ett ögonblick försvann han i vågorna, men kom snart upp igen och började raskt simma från skeppet. Den andra var Clarkson, som följde hans exempel. Ehuru ej sjöman, kunde han simma väl, och upphann snart sin ledsagare och kamrat. Allt. väl! sade den förre. Ser ni ljuset rätt förut ?Det röda?