Aftonbladet – 17 mars 1858, sida 3

skulle vilja sälja sin själ, om någon-vore nog stor narr att bjuda något för en så dålig och skadad vara. Denna. upplysning skänkte obegränsad tillfredsställelse åt en af hans åhörare — Clarkson — som oberäknadt myteriet ombord på Måry Owen hade många skäl att ej vilja synas inför en domstol, och han beslöt att nästa dag, då mannen som vanligt skulle infinna sig; för att bringa dem deras föda, utforska honom i ämnet. En gång väl i land, hade han många möjligheter att undkomma; i värsta: fallet kunde han, tillika med sina följeslagare, taga sin tillflykt till de omätliga skogamne och uppehålla sig der med dem, hvilka voro. väl bekanta med Australien, Han ropade till sig mannen, som gifvit honom denna insigt i deras fångvaktares karakter och hade ett långt och hemligt samtal med honom, Efter dess slut tycktes han vara vida lugnare till sinnes än förut, Då klockan ringde sex följande dag, kom den gamle matrosen som vanligt ned i skeppsruramet och passageraren granskade honom noga, medan han utdelade rationerna åt fångarna, Han var en reslig mager karl, med hufvudet! något böjdt af ålder; håret reste sig gråsprängdt och -krusigt öfver en låg panna, och under denna framtittade ett par mörka, sömnigå ögon. Han hade allt det utmärkande hos negerracen, både kring munnen och näsborrare, men hvad som frapperade Clarkson mest, var det uttryck af girighet och list som låg öfver hans drag. Han hade först betviflat sanhingen af att den gamle mannen skulle sålt: sin egen son till slaf; småningom blef han öfvertygad att det var förhållandet. aBen, hviskade slafhandlaren, gå och tala med landkrabban der borta., Hvad skulle jag hafva att säga honom?x