rr S Ran Å fattat ett synnerligt hat emot er, sir, är orsaken till alltsammans. Hat emot mig, upprepade Dick; hvad kan väl ingifva honom er sådan känsla ? Den förre höjde på ,larne. Kapten Morgan kem nu åter på däck. Han var förfärligt blek och hans sammanpressade läppar och blo7 sprängda ögon vittnade tillräckligt OM hur stark den själskamp varit, som han genomgått. Han kallade styrmannen till sig och hviskade några ord i hans öra. Den, unge mannen rörde vid hatten och skynuade bort att uträtta de ordres han erhållit. ) och fruntimren gå nu tillbaka till edra hyttor, sade befälhafvaren, men låten. mig först tacka er för ert fruktlösa men modiga försök att rädda min — Gån, mimi herrar, gån,, tillade han i ett våldsamt utbrott af sorg. Om jag uttalar hennes namn, förlorar jag åter all min styrka. Tillåt mig och Frank att stanna qvar hos er, sade Dick; det kan ännu vara någon Jäsning ombord. Vi äro raska och väl beväpnade, unga och färdiga att — Jag är gammal och barnlös,, afbröt honom den olycklige mannen, men jag; fruktar dem icke. Jag skulle väl vilja se den djerfvaste af dem neka, ja äfven tveka att lyda en blick, en vink af mig. De hundarne! — De usla hundarne! De könna för väl den onda ande de framkallat, att våga trotsa denb Kapten Morgans ögon lyste af ett så vildt raseri, då han sade detta, att -hans åhörare började frukta att hans förstånd var rubbadt. Han bedrog sig dock; befälhafvaren på Mary Owen var aldrig vid bättre sans än i denna stund. Samvetsqval och förtviflan hade återgifvit honom förståndet, och ångern gaf honom styrka. Fort till andra hytten! upprepade han otåligt; hädanefter framställer jag inga önsk