Aftonbladet – 16 mars 1858, sida 2

Det berättas, att en öfverenskommelse skall vara å bane ibland hufvudstadens fabriksidkare och ahdra varuafsändare till landsorten att icke vidare medgifva några ackorder i konkurser, der det icke kan visas att gäldenärens obestånd härledt sig af verkliga olyckor. Ibland de flera projekter, som vi hört omtalas till befordrande af mera: redbarhet i affärer, anse vi detta vara ett af de bästa; ty likasom det är onekligt, att varuförsäljare hafva att tacka sin egen Jlättsinnighet att utlemna varor på lång kredit åt kreti och pleti för en del af de betydliga förluster de fålida, likaså härrör en annan del otvifvelaktigt från den lätthet, hvarmed ackord beviljas cessionanter. Det har gått så långt, att i flera städer finnas personer, som ordentligt lefva af attåtaga sig skaffa på obestånd komne handlåtide ackord, mot betingande af en viss provision. Följden af detta sorglöshetssystem har varit att personer utan en skillings kapital satt upp handelsrörelse, tänkande: går det, så går det; går det icke, så ger jag 50 procents ackord och börjar ånyo. Sålunda har ett långt större antal minutörer kunnat uppstå både i Stockholm och småstäderna, än som behöfts eller kunnat berga sig; den alltför stora konkurrensen och begäret att sälja under hvarandra har föranledt skojeri och gränslösa utborgningar till allmänheten samt förluster:derpå, som ej tagits i beräkning o. s. v. Särskilt bör anmärkas den brist på beräkning som ligger deri, när minuthandlaren utlemnat varor på årskredit till samma pris, som när han sålt kontant. Det vore väl om krisen kunde medföra förändring i allt detta. En större omtanka och sparsamhet skulle deraf uppstå, och ett af stegen dertill blefve-onekligen den ifrågavarande öfverenskommelsen, att icke vidare skrifva på ackordsansökningar, åtminstone icke annat än vid borgenärernas sammanträde och efter rådplägning.