Aftonbladet – 16 mars 1858, sida 2

För redarne, svarade bofven, och de skola tacka mig. Det är ej första gången jag räddat både skepp och last. Ni är en skurk! Det kan icke komma något myteri ifråga, då det är jag som för befälet. Hela besättningen känner nödvändigheten deraf och är beredd att bistå mig. Skall jag taga kommandot? sade han och lade handen på den druckne mannens axel. Kapten Morgan såg upp och skrattade fånigt. Ni ser sjelf i hvilket tillstånd han är. Skall jag taga befälet? upprepade han. Ja, tag det; gå gå — tag bort henne — tag bort henne. Nej, nej, skrek den förskräckta flickan; jag vill ej lemna min far ! Det skola vi se, svarade Brice, i det han lade sin arm kring hennes lif. och drog henne med sig genom dörren. Det är bäst att ni lemnar honom nu och följer med mig. Vi förstå nog honom bättre då vi komma till Sidney. En prest och en ring skola nog ställa den saken tillrätta. Så stark Brice var, fordrades det dock alla hans krafter att släpa henne med sig upp på däck och från fadren, som ett par gånger rynkade pannan då hon ropade honom till hjelp; han suckade tungt och vände sig om samt mumlade: Drömmar! Drömmar! Hvar är jag ? Han såg upp och lade handen på sin värkande panna, liksom han försökte sansa sig. Ett högt rop och stampande och springaude hördes på däcket. Kapten Morgan reste sig till hälften upp och lyssnade. Troligtvis skulle han åter sjunkit i dvala, om ej ett ångestskri väckt honom, Rusig som han var, kände han dock igen sitt barns röst, sprang upp och skyndade med vacklande steg upp på däck. Det rop, som i så hög grad bidragit att väcka kaptenen till någon skymt af besinning, höjdes af de upproriske då styrmannen kom upp med Carolina Morgan, hvilken, då hon a Dok anropade honom om hjelp. ick ville skynda till bennes bistånd, utan