HuSt kunna saga huru dermed ratteligen nhan3er samman. Nog af, mycket pratas i tysthet. Monitören öfverraskade 1 går med den underrättelsen, att generalerna Changarnier och Bedeau erhållit tillstånd att från sin exil hit till landet återvända; i sjelfva verket tyckes också styrelsen känna sig numera så stark, att den med afseende på dessa båda herrar alldeles. icke behöfver iakttaga någon sådan utomordentlig försigtighet, hvilken kunde se nt som en obehörig fruktan. En fråga för sig är, om de ifrågavarande båda . militärpersonerna skola begagna sig af tillåtelsen. Det har i de sista dagarne gått allehanda rykten om arresteringar i stor skala, hvilka skulle egt rum på åtskilliga håll, några säga: alla möjliga håll och kanter, inom departementena, och hvilka skulle stå i sammanhang med vilda spekulationer af de hemliga sällskaperna. Jag skall icke uttala mig rörande det mer eller mindre sannolika häri, men jag måste bekänna, att åtminstone för hufvudstadens del alla dylika dystra machinationer förekomma en knappast antagliga, helst när man ger akt på den sorglöshet, som här öfverallt uttalar sig i smått, som stort, inom sjelfva den större allmänheten. Bygnadsväsendet går, och detta anses ju särdeles i Paris vara ett afgörande tecken på att allt är normalt; emballörerna — och detta är ett annat tecken, hvarpå mången litar härstädes, — hafva äfvenledes fullt upp med arbete; midt emot mig har en sådan hedervärd medborgare sin atelier, och jag ser honom från morgon till sena qvällen kurant afsätta lårar och lådor af alla möjliga formater, ett bevis för att speditionsverksamheten icke lider af något bekymmer. Den fina verlden tyckes begagna sig af de nya åtgärder, hvilka senast blifvit af vederbörande vidtagne till den allmänna trygghetens försäkrande, hufvudsakligast för att göra narr af fastan och hopa verldsliga förströelser på hvarandra. Om man för skam skull icke dansar offentligt dessa fromma veckor, gör man det så rycket mera enskilt, och den fashionabla krönikans följetonister hafva i dessa eviga dansanta nöjen, än hos den grefvinnan, än hos den -baronessan, ett outtömligt ämne för sina myskerade anekdoter. Tyder sådant på oro i landet, hemska ting på djupet! Det kommer då, i hvad fall som heldst, an på hur man tar det. När det är en solskensdag, ser man den lille kejserlige prinsen göra sin kavalkad inne på Tuileriernas borggård åt Carrousel-platsen till. Härtill begagnas en liten prydligt utstyrd mulåsna, på hvilken prinsen behagligt skuttar upp och ned. Det förstås, att en kammartjenare, eller om det är en kammarherre, går bredvid, hållande i djurets betsel, äfvensom hoffruntimbret följer med kring den lille ryttaren, för att vara till hands, om han skulle vilja något. På detta. sätt gör han, som sagdt, vissa slag kring platsen och för hvar gång han kommer förbi en af posterna, skyldras det för honom. Detta allt är för parisaren ett stort nöje att påse och utanför det långa förgylda staketet står beständigt fullt uppradadt med många hundra, att ej säga tusentals menniskor, hvilka genom gallret åskåda den ganska nätta föreställningen. Parisaren älskar dylika, åtminstone en stor klass af den parisiska befolkningen; det gifves visserligen andra, hvilka icke stanna för sådant der, men det är icke precist de oroligaste hufvudena, det är filosoferna och de tråkiga. Ty det är odisputabelt; liksom det i Paris finnes af alla andra hundra slags folk, finnes det här äfven af den tråkiga sorten. Jag talar här, väl förståendes, alldeles icke om dem, som ha tråkigt,, — det är ej heller brist af dylika midt i denna nöjenas och förströelsernas stad, och detta är i sjelfva verket ett till och med temligen farligt slägte; detär icke så alldeles paradoxt hvad en bekant snillrik statsman en gång yttrat, att parisaren gjorde 1848 års revolution derföre att han gick och hade ledsamt. Jag talar om dem, hvilka äro tråkiga och ledsamma i sig sjelfva, en klass menniskor, hvilka man i allmänhet antager alldeles icke existera i det glada Frankrike, men hvarom observatören lätt får en annan föreställning, och hvarom fysiologen skulle kunna skrifva en bok. Detta slag af parisare äro icke egentligen de blaserade, ej heller precist de politiskt missförnöjda, snarare behäftade med en viss svensk-akademisk torrhosta, en viss fransk-klassisk giktfullhet, hvilken sätter sig i fötterna, och gör att patienten grinar illa för hvarje steg. Dessa individer bilda liksom en skola för sig, en skola enkom för exploiterandet af le genre ennuyeux. Dess yttringar röjas i de mest olika arter, i måleri, i musik, i alla genrer af lit teraturen, i den snacksalige hr Merys krystade följetonger, — hr Mery, som aldrig får varmt nog — i alla dessa femaktskomedier på alexandrinisk vers, hvarmed man ännu äflas att söka hålla uppe hvad man behagar kalla det augustiska tidehvarfvets herrliga traditioner och å med hvilka man väl sällan fyller sin teater, men deremot sjelf som ofast vinner en fåtölj i akademien, (det tråkigas seger öfver förtaIct!) Det är på denna väg herr Emile Augier nyligen vann sin plats derstädes. I den nyare tiden hafva -få öfverträffat herr E. Augier I konsten att skrifva komedier utan komik, att i släpande alexandriner utdraga en tunn handling till en oändlighet af faddhet och platityd, att i tröttande dialoger servera ettstycke t etydig moral, ur hvilket andra tusen gånger, förut dragit musten, som ur ett stycke soppkött. Derföre är han vorden en af de fyrtion. ; Herr Augiers nyaste komedi heter la Jeunessex och har i de sista månaderna varit Odeonteatems käpphäst. De hvilka i allmänhet finna denne herre charmant, hafva funnit hans Jeunesse makalös. Glanspunkten i denna komedi (ty man erinrar sig att det är en komedi!) är en scen, den jag i något blad sett omtalad såsom nåsot af det förträffligaste, som ännu för någon teater blifvit skrifvet. En ung herre älskar en skön och intagande flicka, som har ingen hemgift, har ingen förmögenhet; emellertid är han full af förtroende 2 Re TT a ARE TREK RR LR