redan meddelat dem, som framfördes af bol areståndets vice talman, såsom de egendom Tigaste och mest innehållsrika. Som läsare sett, uttalas der, under de vältaliga order flera ganska skarpa och bitande sanningai Mothugg skola ej heller saknats. Så skal erkebiskopen, hvilken genom någon välvili, vän på förhand underrättats om hvad komm skulle, innan borgareståndets deputation anlän de hunnit samla sina tankar och i sin repli! på citationen ur Tegnår erinrat borgarestån det om att man på senare tider sett båd nya och gamla hus ramla. Bland de afskedstal, som inom de särskilt: stånden höllos af talmännen, vice talmänner samt bondeståndets sekreterare, återgifva v här det, hvarmed borgareståndets vice talmar besvarade ett dylikt af ståndets talman. De var väsentligen af följande lydelse: Med den fallna klubban äro den långa riksdagen arbeten afslutade. Mig tillkommer den oförtjent: äran att att å allas våra vägnar, inom det gaml: borgareståndet, uttala slutordöet. Jag kan ej annat än öp pet beklaga, att jag saknar förmåga att värdigt besva ra herr talmannens så vältaliga, så hjertliga afskeds ord. Under den långa riksdagens lopp hafva vi me än en gång med otålig längtan emotsett dess slut Men ändock är afskedets stund, när vi skiljas åt, ocI hvar och en återvänder från det offentliga till de enskilta lifvet, en saknadens och sorgens stund. Vå ra riksdagar hafva någonting särdeles egendomligt När man sammanträffar, äro somliga alldeles främ mande för hvarandra, andra åter mötas såsom gaml: vänner och politiska trosförvandter. Men snart upp stå riksvigtiga frågor, hvilka omgestalta de gaml: förhållandena, ochupplösa de förut knutna vänskaps banden. Vännen blifver en motståndare, motstånda ren en vän. Under intet af våra föregående riks möten hafva dessa förhållanden framstått i så bjer dager, som just vid denna riksdag. Lycklig den som återvänder hem med den tillfredsställelsen, at han aldrig haft ett annat mål än fosterlandets bästa Vi samlades under de mest gynsamma auspicier Handel och all industri hade nått en hittills ej anac höjd. Större statsinkomster än någonsin tillförene Den oväntade välmågan alstrade öfverspända speku lationer; deras följder blefvo penningbrist,Imisstroende och modlöshet. Handeln kände först de hemsk: verkningarne af en hittills i Sverges annaler okänd kris, och beklagligen just i främsta rummet den kor poration, hvars ena representant inom detta stånd jag har äran vara. Vingleriet kan ej urskuldas, är mindre försvaras. Vårt bankväsende och vår kredit: lagstiftning böra dock rättvisligen bära skul den för större delen af det onda som skett. Er riksbank, som vår, tvingar den större handeln -ati söka behöfliga kapitaler i utlandet. Den åt privat bankerna medgifna sedelemissionen skall ock förr eller senare, kanhända när vi minst vänta det, störta oss i än större olyckor. Såsom kändt är, var det endast regeringens kraftiga ingripande, på framställning af hr finansministern under den nu tilländalupna riksdagen, som räddade oss från en stor kalamitet. Beklaga måste vi, att den religiösa frågan, som är. dagens och framtidens vigtigaste fråga, hvaråt med rätta så stor uppmärksamhet blifvit egnad, så inom som utom landet, ej vunnit någon framgång. Men frågan kan icke falla; och utgången, i en mer eller mindre aflägsen framtid, är på förhand gifven. Bland riksvigtiga beslut blifver onekligen jernvägsfrågan af ett oberäkneligt inflytande. Det är icke om målet, det är om den rätta vägen, som tankarne varit så delade. Mig synes som hade besluten nog mycket grundat sig på den annars sant statsekonomiska åsigten, att det enskilta och det allmänna bästa äro oskiljaktigt förenade. För det gamla borgareståndet och för hela landet blifver den 13 December en i all framtid oförgätlig dag. Det då fattade beslutet är utan all fråga det vigtigaste, söm inom något stånd blifvit tillvägabragt sedan vårt nya statsskick. Detta beslut är för borgareståndet hedrande. Dess inflytande på ett älskadt fosterlands framtida öden kunna vi ana, men ej beräkna. De andra stånden måste förr eller senare följa vårt föredöme, och representationen slutligen blifva sant nationel. Emottag, hr talman, försäkran om allas vår uppriktiga erkänsla för den oväld och den öfverseende godhet, hvarmed hr talmannen ledt våra öfverläggningar. Åt en kraftfullare och värdigare hand hade aldrig klubban inom detta stånd kunnat lemnas. Kongl. Maj:ts höga förtroende har tacksamt tillvunnit sig värt enhälliga bifall. Återvänd, hr talman, till det enskilta lifvet: hemta helsa och krafter för stundande riksmöten, och blif mer än en gång borgareståndets sjelfskrifne förman och ledare! Denna är, jag är säker derom, allas vår uppriktiga och hjertliga önskan. Det öfverseende och den vänskap, hvarmed jag af hr talmannen blifvit omfattad under den långa riksdagen, skall alltid för mig vara det angenämaste minne, som jag med innerlig tacksamhet skall bevara, från mitt deltagande och slutliga uppträdande på riksdagsmannabanan. En vacklande helsa ålägger mig att hädanefter i privatlifvets lugn sluta mina kanhända få återstående dagar. Vi instämma alla uti den gärd af aktning och erkänsla, som hr talmannen å egna och ståndets vägnar behagat uttala till hr lagmannen och kommendören Runeberg, nu för 8:de gången ståndets sekreterare. För min enskilta del har jag litet eller intet att säga eder, mina värdaste kamrater. Aldrig har jag haft enskilta intressen att strida för. Jag har kunnat misstaga mig i mina här uttalade åsigter. Fela menskligt är; och låtom oss derföre bedöma hvarandras tillgöranden med mildhet. Den för dagen rådande opinionens utslag aktar jag icke uppå. Lefven väl, I alle! Om under den långa riksdagens lopp ett och annat mindre vänligt ord blifvit uttaladt, så låtom oss glömma det och hafva öfverseende med hvarandra! . Min sista och innerligaste önskan är, att det blifs vande, det nya borgareståndet måtte i all framtid komma att värdigt representera, och alltid med sitt inflytande kraftigt befrämja ett älskadt fosterlands ära och lycka! R . Till slut föjande ur Nils Strindlunds afskedstal till bondeståndet, som för dem, hvilka äro någorlunda förtrogna med ställningen inom detat stånd under nyss förflutna riksdag. ej saknar sin märkvärdighet. Sedan talmannen tagit farväl af ståndet, vände han sig till vice talmannen med följande ord: Min redlige broder och vice talman! Vi hafva länge arbetat tillsammans såsom riksdagskamrater, och vi hafva under våra arbeten fått skåda den politiska horisonten både mulen och klar. Under alla dessa förhållanden hafva vi med lugn sökt befordra hvad vi ansett för konung och folk nyttigt, och emotstått hvad vi pröfvat vara skadligt. Nu äro vi begge trötta af arbete och trötta af år, och står oss endast TAS de