Aftonbladet – 13 mars 1858, sida 2

nykter, var han en lugn, beslutsam och oförskräckt man, ytterligt rädd om sin makt, och mån att under alla förhållanden bibehålla den; Det kan ej räcka så länge, brukade förste styrmannen säga till Clarkson, med hvilken han blifvit intimt förbunden; första gången han ger vika för frestelsen och tar sig ett rus, är det förbi med honom; sedan blir han sådan under hela resan. Då är det jag som blir befälhafvare på skeppet, och ni kan få taga Susanna till hustru, om hon vill eller icke, och hämnas, om ni så behagar. Vi behöfva knapt säga våra läsare att detta sista yttrande gällde Dick, för hvilken gentlemannen i jagtrocken och de höga stöflorna fattet ett starkt hat. Tiden går måhända aldrig långsammare än om bord, under en lång sjöresa; samma enformiga ätande, läsande, spelande och konverserande. Dick skulle funnit det odrägligt ledsamt, om han ej haft Franks och fruntimmernas sällskap. Susanna såg han sällan, ty, liksom angelägen att hennes person, om möjligt, skulle glömmas af alla på skeppet, lemnade den stackars flickan högst sällan mrs Percivals hytt, hvilkens oro för sin son länge sedan lugnats i följd af hennes skyddslings stilla och blygsamma uppförande, och hon började verkligt intressera sig för henne. Mer än halfva resan var tillryggalagd och hittills hade vädret varit högst gynnande. Det var en herrlig afton; de båda vännerna promenerade af och an på däck, stannade ibland för att betrakta mannen vid styret, eller lyssna till Jacks berättelser om hur det tillgick på mellandäck, hvilket fortfarande var ett verkligt Pandemonium. Våra läsare må icke föreställa sig att den målning vi snarare endast syftat på, än verkligen tecknat, är öfverdrifven. Dess mest från