Hvad: menar du dermed ?. frågade den äldre brodern med en vild blick. Jag menar, Edvard), svarade ynglingen med bestämdhet, att alltsedan: du kom ombord; har du varit berusad, annars skulle du ej hafva glömt. den aktning du är skyldig din mor, och den uppmärksamhet på dig sjelf, som hennes närvaro bort ålägga dig. Du ljuger! skrek den äldre brodern. Den gamla qvinnan hopknäppte sina händer i den djupaste ångest. i En sådan narr, en sådanstackarelb skreko några af åhörarne, som samlat sig omkring dem: -Skall du tåla det, Ned? Gif på honbih dugtigt. Den halfdruckne mannen -lyftade träklub ban, som han höll i banden, och gick med osäkra steg emot sin yngre broder, hvilken vek åt sidan för att undkomma slaget. Till hans fasa träffade det modren i hufvudet, och bon sjönk sanslös till golfvet. Styrmannen och hans sällskapsbroder uppgåfvo ett rått skratt, och de usl: varelserna omkring dem gåfvo äfven sitt bifall tillkänna genom ett förnöjdt utrop. Öfverväldigad af förskräckelse och samvetsagg, blef den ångerfullesonen i ettögonblick åter nykter. Han kastade sig på knä bredvid henne, anropade henne i hjertslitande ordalag om förlåtelse och lofvade dyrt att för framtiden låta leda sig af hennes vilja. Det dröjde en stund innan den stackars qvinnan återfick sans; men när hon gjorde det och:såg sin förstföddes belägenhet, : log hon matt, räckte honom handen och hviskade: : Jag förlåter dig, Edvard; jag förlåter dig gerna. Jag är säker att det ej var din mer ning . Jag skallvaldrig. förlåta mig sjelf, sade den: unge mannen. ; Dick och Frank lemnade mellandäcket, se