Aftonbladet – 12 mars 1858, sida 3

va, Jemna dalen med sma akerfält o ut-. byar låg framför oss i det bleka, kalla hö 7 solskenet; samt på afstånd omgifven af bl te; höjder. Vi mötte här och der bondfolk i si . d kärror, antingen återvändande från kyrk Or1 eller stadda på besök till grannarne. Al ra i voro i granna helgdagsdrägter: männerna I blåa jackor och knäbyxor med vest af någ nlysande färg, och qvinnorna i mångfärga elbroderade lifstycken, hvita ärmar och randig uI kjolar af olika färg, samt skarlakansröc strumpor och klackade skor. Somliga buro ; köpet en tröja af hvitt fårskinn, prydligt br i-iGerad 1 ryggen: Deras ansigten voro lik d redliga och. glada, som deras drägter voi le I täcka, och de helsade oss alla med -denn sa I omisskänligsa hjertats : odhet, som :ser e I broder i hvarje menniska. Vihade kommit i -, på en oriktig väg; ett muntert sällskap visad Möss bereådvilligt åter till rätta, och en gamme -lavinna erbjöd sig att skiljas från sina vänne 3 I och ledsaga oss, på det vi icke skulle far I vilse mu en gång. Vi fo ro öfver en flottbro och nådde i so! nedgång, 1 gästgifvaregården Rågsveden, vå ri bestiämme, Seort. Det var en bondgård, beläge r Lett litet styr ke från vägen. En dubbel in fi körsport föra ? tvärsigenom den ena af byg i ningarne in på gården, som var fyrkantig och v lomsluten af röd ålade tvåvåningsträhus. De tycktes icke vara 1 ågon hemma; men då v ; knackat på och rop.t åtskilliga gånger, ble ländtligen en gamranl .man synlig. Han var I barn på nytt, men hade förstånd nog att förs (oss in i köket och bedja oss der vänta på värdens ankomst. Efter en halftimma återi kom vår skjutsbonde med fyra eller fem karlar i deras vackraste och mest u tstofferade drägter, och med dem värden. De frågade oss strax hvilka vi vore, och vi nödga des göra dem reda för alla våra resor. Deras frågor voro ; ganska fyndiga och kloka, och deras sätt att: I framställa dem, i förening med deras med-födda artighet, visade ett innerligt begär efter upplysning, det vi ock beredvilligt tillfredsstälde. Slutligen kom värden, och vi blefvo: införda i ett trefligt rum med tvenne sängar, och försedda med qvällsvard, bestående; af färskt kött, potates och mjöd. :Värdem och några af grannarne suto med oss framför j eldbrasan, till dess vi blefvo alltför sömniga. för att svara på deras frågor. En mera naturligt sjelfständig och manlig hållning har jag aldrig sett, än hos vår värd. Han var en högväxt, kraftig, medelålders man, med ganska vackra ansigtsdrag, hvilka voro mildrade,, men icke förvekligade genom det blonda hå-ret, som var benadt öfver hjessan. Hanhade denna egna stolthet, som tillhör medvetandet af eget värde och icke är beslägtad med tom fåfänga. Vi hafva kommit till Dalarne för att se afkomlingarne till det folk, som gaf Gustaf Wasa sin tron, sade jag, nyfiken att. se om han skulle förråda några tecken till smickrad stolthet. Hans blåa ögon glänste till litet, der han satt med händerna hopknäppta på sina knän och stirrade i elden, och en lätt rodnad drog öfver hans kind — men han sade ingenting. För någon tid sedan hade man föreslagit att hänga Gustaf Wasas porträtt i Mora kyrka.; Nej, sade församlingsboerna, vi behöfva icke någon målning, för att påminna oss om hvad våra fäder hafva gjort. Värdinnan var en liten qvinna, som sade sig vara 49 år gammal, churu hon icke såg ut att vara öfver 40. Jag har haft mycket hufvudvärk), sade hon, och jag ser ut mycket äldre än jag är Hennes tänder voro vackra, hvilket var förhållandet med alla andra qvinnors som vi sågo. Jag tror icke att man i Dalarne känner: till tandborstar, det oaktadt ser man hos alla perlhvita tänder. Det myckna bruket af sur mjölk? säges bevara dem. Det var en yngre person 1 huset, hvilken vi togo för en sexton års flicka, men som var värdens sonhustru, en qvinna på 26 år och mor till två eller tre barn. Dalfolket gifta sig tidigt, när de så kunna, men i mötsatt fall förekommer sällan något brott mot sedligheten. Man sade mig att det ofta händer att när en man och en qvinna. ieke-kunnabestrida omkostnaderna vid-ett giftermål, lefva de åratal tillsammans såsom vänner, intilldess de äro i stånd att samla den summa som erfordras för deras bosättning och giftermål. . Jag vet att det icke , innes ett ärligare, och jag tviflar på att det ihnes ett renare-folk på jorden-än detta Dalolkt i Vi vaknade till ännu en herrlig höstdag. Dalen var hvit af frost på morgonen, oc uften behagligt frisk och kylig, men efter soluppgången stego hvita dimmor upp ur det slittrande gräset och luften blef småningom nildare. Det roade mig att se min värds ch hans svärdotters naiva nyfikenhet; de komno i vårt rum helt tidigt för att få se våra läder samt vårt sätt att påkläda. oss. Efterom de icke tycktes känna sig generade, bevöfde vi det icke heller; Vår lappländska esa hade lärt oss att bibehålla vår fattning mder dylika kinkiga omständigheter. Vi fingo äffe, betalte en jemförelsevis alltför ringa umma för vårt nattqvarter och togo ett hjertigt afsked af det goda folket: En femton rs gosse, hvars ögon, tänder och hy fänglåde min uppmärksamhet under hela färden ill nästa station, körde oss genom en betändig skog till Skamhed, tio mils väg. Här estodgästgifvaregården af ett litet envåningsus, utvärtes ömkligt att skåda, men invärtes örsedt med ett hyggligt gästrum och dertill — åsom vi sedermera upptäckte — med en god rukost. Medan vi väntade här, kom en man ram: till: oss och helsade oss i Jesu Christi amn. Då han fick veta, att vi voro från Mmerika, frågade han om vi inte vore rädda tt firdas så långt från vårt hemland samt huru i kunde komma öfver hafvet. Det är icke irligare i den ena delen af verlden äni den ndra, svarade jag. Jan, fortfor han, Gud r med 0ss både till lands och vatten, omedetet upprepande sir Humphrey Gilberts sista rd: Christus gick på vågorna och lugnade ÖN NON. ham mår met RTR SNR ERA RE ha