-Å för honom. Sandels sVärar, att kärlen i al händelser lupit från sin post och måste stra as. Karlen inkallas emellertid, får förkla sig, och det upplyses att han under stride J räddat Sandels lif. Sandels känner medl dande, men skickar karlen åter i arrest, hva j efter : generalen samspråkar med en fins bonde; som vill åtaga sig att visa hären vä sj genom skogarne. j i. Följande tafia, den sista, är en lägerscer Soldaterna ligga kring sina vakteldar; samta lande om gårdagens strid. Den nämde sol daten — Brandt heter han taga afsked af sina kamrater, ty han vänta sig innan kort blifva arkebuserad. För at j muntra honom, måste trumslagaren, fastän har j har gräten i halsen, stackars karl, uppstämm: Jen frisk och liflig rekrytvisa. Nu uppträde Sandels att tacka soldaterna för deras tap. jperhet. Brandt får nåd och befordras til Sergeant. Prosten Ftosterus infinner sig med sina församlingsbor att taga afsked af Sandels oh svenskarne, Prosten Håller tal, så ock jandels, som derpå ger uppbrottsorder och anbrfaller korum, som uppstämmes, derunder förhänget faller och stycket slutar. Säsom läsaren funnit är det de båda sånforna Sandels och Sven Dufva, som sammanslagna blifvit i förevarande stycke satta på scenen. Vi säga med afsigt icke dramatiserade, ty skildringen är i sägnerna så oändligen mycket mer dramatisk, att någon jemförelse med det förevarande sceniska arbetet ej kan ifrågakomma. Vi vilja nu icke för ögonblicket sysselsätta oss med den frågan, som visserligen har sitt stora intresse, huruvida vår historia i allmänhet och särskilt det sista finska krigets historia är så fattig på händelser, som egna sig för konstnärlig behandling, att det kan anses lämpligt och rådligt att till försök i denna väg välja just de episoder, som redan blifvit konstnärligt behandlade med sådant mästarskap, att den skulle vara bra förmäten, som trodde sig kunna åstadkomma något bättre, något lika godt eller dermed på långt håll jemförligt. Vi vilja endast i detta hänseende anmärka, att det ej kan göra något angenämt intryck att höra öfversättas på simpelt hvardagsspråk, de skaldens sköna ord och uttryck, med hvilka en hvar ibland oss är såväl förtrogen. Och han sken på sin ädla Bijou, säger Runeberg. Och hur ståtlig han såg ut på sin hvita häst, eller något dylikt säger författaren till ?Wirta bro?.. Gille det hvem som vill; vi åtminstone finna det nog platt. Hvad vi emellertid nu egentligen vilja fästa oss vid är den omständigheten, att man på den scen, som af staten underhålles för att varalett konstinstitut, antager till uppförande ett stycke, som med ett idkeligt ockrande på lättrörda patriotiska känslor, genom deklamationer om det trogna finska folk, om det dyra moderlandet, om gemensamt gjutet blod? m. m. dylikt, tror sig kunna öfverskyla bristen på allt konstvärde; ty såsom äsaren säkerligen slutat af redogörelsen för nnehållet, finnes der ingenting, som åt stycket på något sätt häfdar anspråket att vara ett dramatiskt konstverk. Deremot finnes det ullt upp med deklamationer af ofvannämde lag, af hvilka dock många, då man föranleles tänka på upplösningen af det stora drama, waraf författaren velat skildra en episod, göra tt högst pinsamt intryck. Vi skulle önskat ör Kongl. teaterns estetiska heder, att ett sålant stycke som detta ej der blifvit uppsatt. Vi böra likväl icke underlåta att nämna, tt de sceniska arrangementerna voro ganska yckade och att isynnerhet striden på bron ramstäldes på ett sätt fullt jemförligt, om cke öfverträffande, de bataljscener man vanigen ser framställas i mandgen af der uppträande konstridaretrupper, som likväl ha denna .onstgenre till sin hufvuduppgift. L — kommer at EN rä tent (7) HJ fn 0 nr nt FYR NS dl Tjo)