omöjligen kunna falla. TEATER. KONGL. TEATERN: Vid Wirta Bro. Drama serad episod ur sista finska kriget, i tven taflor, med sång. Svenskt original. Kongl. teaterns affischer inbjödo i går ti äskådande af ett nytt inhemskt stycke V. Wirta bron, dramatiserad episod ur sista fir ska kriget, i tvenne taflor, med sång. Det är öfverflödigt nämna, att med anlec ning häraf kongl. teaterns salong i går afto var fullsatt af åskådare, som med spänd ny fikenhet afvaktade det ögonblick då förhär get skulle dragas undan från dessa taflor hvilkas ämne för svenska hjertan har ett s djupt intresse. Då man under sin väntan såg sig omkrin i salongen, förmärktes der mycken liflig het och man kunde iakttaga en företeelse värd att omnämnas. Vid tillfällen då dei kungliga familjens medlemmar bevista spek taklet, hvilket äfven i går var händelsen finner man under mellanakterna städse alla blickar, synnerligast damernas, koncentrerade på en enda punkt i salongen: den kongl logen. Om det tarfvades något vittnesbörc på svenskarnes, enkannerligen de svensk: fruntimrens, djupt rojalistiska sinnelag, be höfde man endast aktgifva på uttrycket åskådarnes blickar vid sådana tillfällen, som de här nämda. Denna strålande fröjd, dessa lyckliga leenden, som lysa ur alla dessa tär nors, alla dessa matronors anleten, då de framlutade öfver logeradernas bröstvärn, uppfånga en skymt af den kongl. logen, vitt na, att dessa anletens egarinnor skola uppfostra sina söner i den djupaste vördnad för allt kungligt och för alla kongl. personer. Att så skett äfven tillförene, derom vittnar .den trogna afspegling af damernas rojalisti:ska förtjusning, som är att skåda äfven hos fertalet af herrarne, då äfven deras blickar söka första radens fond. Denna vid första påseendet obetydliga omständighet synes oss säga mer, än de mest högljudda rop på folksången vid spektaklets slut, hvilka likväl också torde få anses innebära en yttring af sympati, som icke saknar sitt värde och icke heller i går afton uteblef. En sådan opinionsyttring som denna sistnämda skulle likväl någon gång kunna vara hvad man kallar arrangerad, t. ex. af en nitisk teaterdirektör, som vill åt de höga personer, som hedra teatern med sin närvaro, bereda allt möjligt nöje och göra dem teaterbesöket så angenämt i hans förmåga står. Den af oss anmärkta sympatiytftringen är deremot tydlig, omisskännelig och kan ej på något sätt misstydas. Men nu till den för gårdagens teatersalong ovanliga företeelse, om hvilken vi ville tala. Åskådares och åskådarinnors blickar riktades denna afton icke utslutande eller ens företrädesvis till den krönta logen i fonden. Vare dock långt ifrån oss att vilja anföra detta såsom något tecken till svalnande rojalistiska sympatier. Nej, sådan är för ingen del vår afsigt, och vi skynda också att förklara företeelsen på ett sätt, som skall undanrödja alla farhågor af nämde slag. I teatersalongen befunno sig nemligen närvarande två af de krigare, som kämpat vid Wirta bro, och af hvilka den ene till och med blifvit af styckets författare införd på scenen. Dessa gamle krigare voro f.d. landshöfdingen Montgomery, sista finska krigets historiograf, som, prydd med sina ; ordnar och medaljer, hade tagit plats på amfiteatern, och nuvarande kyrkvaktaren vid finska församlingen i Stockholm, Nils Flycht, som, äfven han med sin tapperhetsmedalj på bröstet, syntes straxt nedanför den förre, på parketten. Det var dessa båda veteraner från finska kriget och från striden vid Wirta bro, som i så hög grad ådrogo sig åskådarnes uppmärksamhet, att de emellanåt till och med vände sina blickar ifrån den kungliga logen. Men vi finna, att vi varit mycket vidlyftiga om företeelserna i salongen. Till ersättning kunna och skola vi fatta oss så mycket kortare om företeelserna på scenen. Förhänget drages ändtligen undan. Man skådar en bondstuga, i hvilken åtskilliga soldater af Westerbottens regemezxte skura sina gevär, tala om kriget och striderna, och slutligen få af den inkommande sergeant Montgomery höra för sig berättas historien om westerbottningarnes bragd vid Willmanstrand, Hvarpå de tåga ut på fältvakt. I nästa tafla återfinna vi två af westerbottningarne på post vid Wirta bro, språkande om spöken och skogsrån. En ung flicka, som söker den ene af soldaterna, framkommer sjungande ur skogen, träffar den sökte och vill öfvertala honom att följa sig till hans bror, som ligger sårad och döende i SSR Soldaten nekar; han kan ej emna sin post. Men flickan nämner, att brodern har ett bref till Sandels. Då försvinna hans betänkligheter och han följer henne. Kompanichefen kommer till stället, frågar den qvarvarande soldaten hvart kamraten tagit vägen, då, under det de samtala, ryssarne rycka an mot bron; soldaten lägger an, skjuter, fäller bajonett och rycker upp på bron, kämpande ensam med Ivssärna Apg. nde oc ge