Aftonbladet – 11 mars 1858, sida 3

at ynka Vär KA SALCIR OD VALA, CISCO i SUIIMACBEP GA DNE och förenad med fasta landet medelst on gammal stark bro. Vär väg gick i öster genom ctt kuperadt land, der stora skogar if furu och björk omvexlade med väl odlade egendomar. De gårdar, som vi passerade, omgifna af trädgårdar och prydlig småskog, vittnade om beqvämlighet och tarflighet. Folket var sysselsatt med skörden på fälten, der de mejade hvete, hvilket de trafvade upp till torknings. Alla de, som vi mötte, helsace oss vänligt med en glad och välvillig min, hvilket var så mycket mera angenämt som vi ännu hade i minne den norska förbehållsamheten. På gästgifvaregården erhöllo vi en god frukcsat af skinka, ägg och potates, och fingo css der tvenne kärror för resans fortsättande. Nu vände vi oss mot norr öfver ett ödsligt kuperadt landskap, genombrutet af en mängd strömmar, ett landskap med mjuka konturer samt fullt af skogar och svällande kullar, åt hvilka. de gamla ståtliga bygnaderna gåfvo ett utseende af förnöjsamhet, huslig lycka och trefnad. Vid Deje lemnade vi våra kärror, spände vår packning på ryggen och begåfvo oss af till fots genom dalen långs stranden af Klarr elfven, som här flyter stilla, betäckt af oräkneliga timmerflottor, ämnade att föras ned till Wenern. Sceneriet förtjuste oss genom sin rika och lugna skönhet; det var icke af någon storartad eller slående effekt, men det var omvexlande, fridfullt och hemtrefligt. Vi funno vår vandring högst ansträngande uti det heta solbaddet, som förföljde oss hela eftermiddagen med en fullkomlig sommarhetta. De vackra herrgårdar med sina trädgårdar, som vi passerade, vittnade om smak och bildning hos egarne, och det låg mycket behag i det sätt, hvarpå vi helsades af det mötande landtfolket. Mot aftonen hunno vi en gästgifvaregård och måste der taga hästar. Skymningen inträdde innan vi hunno Ohlsäter, 1 hjertat af Wermland. Här bekommo vi ett nätt och beqvämt rum med snygga sängar och en ganska god qvällsvard med superb potates. Värden, som var en högrest vacker karl, hvars vänliga sätt och öppna ansigte förrådde ärlighet och hiertlighet i hvarje drag, tillvann sig helt och hållet mitt hjerta. Funnes det många sådana menniskor i verlden, så skulle man trifvas der. Vi togo oss om morgonen hästar och sönderskakande kärror för en två mils, väg längs Klarelfven. Landet var ganska pittoreskt, vackert, väl odladt och tätt bebygdt. Skogen i den djupa, skyddande dalen var oändligen vacker och väl skött, björkträden de största jag någonsin sett, somliga säkert öfver hundra fot höga. Beqväma boningshus med väl ordnade fruktoch köksträdgårdar förekommo ofta, och stora sågverk längs floden, hvilka der och hvar voro dölda af timmerflottor, gåfvo ett industrielt och lifligt utseende åt hela landskapet. På ett ställe var vägen till en ansenlig sträcka hvälfd med löfbågar. Jag frågade gossen, som följde oss, hvad detta skulle betyda. Det har varit bröllopp för en vecka eller två sedan på herregårdens, upplyste han; unga herrn har gift sig och dessa löfbågar uppsattes honom och hans brud till ära Herrgården, som vi senare passerade, hade ett storartadt boningshus, som låg på en höjd och hvarifrån man hade utsigt öfver dalen. Dessutom var der ett jernbruk, hvarifrån en flera mils lång jernväg ledde till grufvorna. ; Vi togo våra ränslar och fortsatte vägen genom dalen. Höjderna på ömse sidor förstorade sig mer och mer och antogo en dyster färg under ett hotande moln. Landets karakter blef mer och mer vild, ehuru det, öfverallt der det var odladt, bar samma prägel af trefnad och välstånd. Efter en fortsatt fyratimmars vandring uppnådde vi byn Råda, der vår väg öfvergaf den vackra Klarelfven och vände sig mot Vesterdalarne. Vi fingo en god middag, beståen !e af potates och fläsk med ett förträffligt öl, den vi förtärde under betraktandet af en vacker tiomila sjö, som genom de skogbeväxta höjderna sträckte sig söderut. Aftonen var kall och fuktig; vägen gick genom barrskogar bredvid sjön, och kl. 6 nådde vi Asplund, en liten eländig by på en dyster höjd. Gästgifvaregården hade en liten bygnad med ett enda gästrum, alls icke inbjudande. Jag frågade om vi kunde få nattqvarter. Om ni vill stanna, så kan ni allt, svarade invånarinnan, en gammal gumma, men här fns ingen säng, och jag kan genast skaffa hästar för att fortsätta resan. Vi hade två mil till nästa station, men vi öfvervägde gummans ord öch fortsatte vår färd. Vägen gick genom snart sagdt gränslösa skogar. Vi sutto tätt hoppackade i en trång tvåhjulad kärra med skjutsgossen mellan våra knän. Han syntes allsintet böjd att mana på sin häst, men föll snart isömn, och en af oss höll honom i tröjkragen på det han icke skulle falla ur åkdonet, och den andre fattade tömmarne för att skynda på vår sengångare till häst. Natten var så mörk, att vi hade största svårighet att hålla rätta vägen; men mot kl. 11 lemnade vi: skogen, och af gossen, som vi nu väckte upp, erforo vi att vi ändtligen nalkades gästgifvaregården. Detta var ett litet ställe, som kallades Laggåsen, på norra gränsen af Wermland. Alla hade gått till hvila när vi anlände. Vi gingo in i köket, somhär begagnades till sofrum, och väckte upp invånarne, som bestodo af en qvinna med två eller tre barn. Hon steg upp i sin tarfliga nattdrägt, tände en sticka, betraktade oss noga och till svar på vår begäran om en säng underrättade oss, att vi skulle komma att ligga: på golfvet.Vi höllo på att antaga förslaget, då hon sade oss, att vi kunde få godt nattqvarter i: Nöre, beläget på höjden. Hennes ifver att mana oss ästad ingaf mig den misstanken att hon endast ville blifva af med oss, och jag -yrkade på att hon skulle följa oss och visa väc gen. Efter något betänkande samtyckte hon, och vi begåfvo oss utaf. Först gingo vi öfver ett bredt oländigt kärr, der vägen var gjord af löst liggande trädstammar, så vi