Aftonbladet – 11 mars 1858, sida 2

Br HIICIMliia 1148 GULlulnRNlRal Mal SYCNHSA sida, om en norrman erhölle en diplomatisk post endast: derföre att man skulle kunna underlätta ett uteslutande norskt arrangement, nemligen det norska statsministersombytet, och att dessutom hr Due, om han skulle vilja i Paris verka något för Norges intressen, skulle tillbakahållas af fruktan för det ropet från Sverge, att norrmannen endast tänkte på Norges fördel. Det bör vara oss långt kärare,, anmärker till sist förf., att kunna visa på några få utmärkta norrmän i diplomatien, än på en hel skock obetydligheter. Dessa yttranden ha, såsom man väl kunde vänta, icke dröjt att framkalla reklamationer. Aftenbladet uppträder på det häftigaste emot förf. i Morgenbladet, påstående att endast personligt hat och ovilja i förening med brist på fosterlandskärlek kunnat diktera dylika yttranden, och beklagande, att en norsk oftentlighetens organ kunnat tillåta någon, som betraktar allt från en så lumpen synpunkt, att komma till ordet. Aftenbladet menar, att norrmännen, som i afseende på de diplomatiska angelägenheterna äro beröfvade både konstitution och nationalitet, bort tiga och glädja sig åt hvad som i förbidan på sakernas grundlagsenliga ordnande bjudes dem för att faktiskt göra ställningen dräglig, nemligen norrmäns utnämningar till diplomatiska poster, öfverlemnande åt den svenska pressen att deremot göra invändningar. Aftenbladet anmärker derefter, att den svenska pressen visat den billigheten att iakttaga tystnad i denna sak, och att den allra minst om Due yttrat något annat än den högsta respekt och aktning. Med anledning af detta yttrande torde vi böra förklara, att anledningen, hvarföre man här föga eller intet sysselsatt sig med frågan om den nämda sändebudspostens återbesittande och icke heller häftigt motsatt sig hr Dues omtalade kandidatur till densamma, ingalunda är att söka i något slags öfverdrifven vördnad för hr Dues lysande egenskaper, om hvilka man här Just icke vet stort mer än i Norge och i allmänhet delar de åsigter, som uttryckas i Morgenbladets ofvannämde artikel, hvarföre den från svenska sidan iakttagna tystnaden otvifvelaktigt misstydes, om man anser den såsom något slags bevis på, att den allmänna meningen i Sverge skulle vara särdeies belåten med hr Dues val, om det ifrågakommer. Vi tro, att Aftenbladet sjelft ganska riktigt antyder förklaringsgrunden till den svenska pressens hållning i denna sak, då det något längre fram i sin uppsats säger: Det är otvifvelaktigt att statsministern Due i afseende på själsegenskaper kan fullkomligt mäta sig med de män, som i allmänhet utsändas från det svenska kabinettet, hvilket såsom bekant är rekryteras från en särdeles exklusiv krets (den högsta adeln) och hvari man följaktligen icke kan vara särdeles nogräknad med de inre qvalifikationerna. Just detta förhållande, att man,i allmänhet åtminstone, härstädes frågat föga efter de inre qvalifikationerna vid besättande af de diplomatiska posterna, som förbehållits åt medlemmar af den privilegierade kast, som genom börden förvärfvat sig anspråket att sola sig i nädens ljus på samhällets höjder, — just detta förhållande har i Sverge alstrat en viss lättförklarlig likgiltighet för valet af de personer, som gå att i utlandet representera de förenade rikena, och det är uti denna likgiltighet man måste söka förklaringsgrunden hvarföre man härstädes så litet fästat sig vid hr Dues kandidatur till ministerposten i Paris. Hr Due så gerna som en svensk junker med större eller mindre meriter i statsutskottet, med mer eller mindre nära frändskap med de tongifvande på riddarhuset! Sådan är temligen allmänt opinionen i Sverge och deraf den svenska pressens relativa tystnad i förevarande fråga. Dertill kommer, att i Sverge, öfverhufvudtaget, icke råder någon verklig afvoghet mot norrmännen, och att man ingalunda missunnar dem tillfredsställelsen att besätta en och annan af sändebudsplatserna i utlandet, .om de deri kunna finna någon tröst för det förhållande, att det nu en gång är så, att man i utlandet oftare nämner Sverges namn än Norges, då man talar om den skandinaviska halfön. Om norrmännen erinrade sig de historiska förhållanden hvarpå detta beror, skulle de finna nämde förhållande helt naturligt och icke deri se något för Norge och norrmännen förödmjukande eller förargelseväckande. Ihågkomme de derjemte alla de stora och verkliga fördelar deras nuvarande ställning skänker dem, till en del äfven framför och på bekostnad af Sverge, skulle de också, synes det oss, kunna taga helt lugnt den lucka i deras författningsenliga och statsrättsliga ställning. som efter Aftenbladets och andras förmenande förefinnes t. ex. i den omständigheten, att utrikesministern icke kan vara en norrman, och de kunde gerna le i mjugg om en eller annan svensk yfdes öfver och fästade synnerlig vigt vid de sannerligen mycket chimeriska företräden Sverge i detta hänseende eger. Slutligen förtjenar anmärkas, att man i Sverge anser de båda rikenas rätt och fördelar böra i förhållande till utlandet vara så identiska, att man icke befarar att Sverges ära och sjelfständighet skall ignoreres eller ligefrem insulteres derigenom att de förenade rikena på ett eller annat ställe i utlandet representeras af en norrman, lika litet som detta väl lärer vara händelsen. med Norge, då den gemensamma representanten är en svensk. Äfven denna omständighet torde, i förening med de andra förhållanden vi ofvan antydt, ha 1 sin mån bidragit dertill, att man i Sverge icke ansett sig böra med någon fanatisk ifver protestera mot hr Dues ifrågasatta kandidatur till ministerposten i Paris, NOA — K. M:t har, enligt Posttidningen, under den 2 innevarande månad utnämt och förordnat: vid Svea lifgarde: till auditör, vice auditören O. O. Afzelius; vid Svea artilleriregemente: till underlöjtnant, utexaminerade kadettkorpralen ZE. A. Winroth; vid Westgöta regemente: till underlöjtnant. utexaminerade AA Ifyte rm je () Jr— — pmm Ha FRÖ