Aftonbladet – 10 mars 1858, sida 2

bördan, ty ehuru stark naturen är, kan den döck endast fördraga en viss:grad af lidande: Sams häftiga utrop väckte barnet i vaggan, och. det började gråta: Vid dess röst slet. sig Petur sin brörs ar mar, tog upp sitt barn och sjönk ned på golf: vet, med. det slatet i sina armar; och gret länge och häftigt öfver det. Dessa tårar lättade hennes hjerta; som kunnat brista af den förfärliga ångesten. Stackars min lille älskling by hviskade hön; stackars faderlöset Hvart skola Vi gå för att dölja vår skam? Till mig skall du komma, Pet, svärade hennes bror, till mig, som beskyddade dig i barndomen, hvars vaksamma omsorger dock en gång ej kunde rädda dig och som gerna skall egna hela sitt lif att försona denna förs summelse. Kan du förlåta mig! Förlåta dig? upprepade hans syster, dig, för hvilken min närvaro hädanefter måste blifva en förebråelse, mitt namn en skam! Äck; säg aldrig så mer, det ljuder som ett grymt skämt i mina öron. Länge skall jag ej Vara dig till besvär; slaget här fräffat mig för djupt. Säg icke så; du skall lefva. Lefva! lefva!, hviskade den uhga qvinnan. Ja, lefva för ditt barns skull, fortfor den ädelsinnade brodern. Pet tryckte sitt barn med konvulsiv häftighet till sitt. bröst. Och för din bror, som älskar dign, tillade han, som aldrig hyst en så innerlig tillgifvenhet för dig som nu — som vördar dig — som känner sig stolt af dig såsom i din barndom. Mod! mod! Du har intet att förebrå dig. Martyren delar ej sin bödels skåm. En gjostäioka inträdde med ett visitkort, som Sam emottog. af henne. På det stod: