upprättelse, skulle han blifva beskrattad, eller åhöras med förakt af bedragaren. Den stackars aktören var ej af hans kast, men af dem, som samfundet, med sin vanliga okristliga ensidighet, kommit öfverens att räkna bland sina parias. Då den stackars brodren kom fram, hörde han sin systers glada skratt i förmaket, dit han med tungt hjerta vände sina steg; han stannade en stund i dörren och betraktade den tafla han hade för sig. Pet satt på golfvet, med båda armarne sträckta emot sin lille son, som ledd af sin sköterska gjorde sina första försök att gå till henne, uppmuntrad af den unga modrens leende och röst. En af hans små skor hade fallit af under detta bemödande; barnet stannade och pekade på den. ;Han lär sig nog snart gå, utropade den förtjusta Pet; jag är säker att han gör det. Det har aldrig funnits ett präktigare litet kräk, sade sköterskan, som var innerligen förtjust i barnet. Han är pappas egen gosse — en riktig afbild af honom. . Sam hörde detta yttrande med en rysning, men kunde ej annat än medgifva sanningen deraf, ty barnet var förundransvärdt likt sir Mark. Hans syster klappade händerna och log åter gladt. Och jag måste väcka henne ur denna drömp, tänkte dansören, der han stod och betraktade den vackra gruppen — jag måste draga skammens och sorgens mörka förlåt mellan henne och detta lyckliga, solbelysta lif — säga h nne att hennes son ej har ett namn, kifvet intet Kopp, minnet ingen grönskande punkt att hvila sig vid. Stackars flicka! Så ung, så lycklig — hon skall snart blifva så olycklig! Pet såg upp; kände igen sin bror och uppgaf ett utrop af glad öfverraskning.