DEN SISTE AF SIN ÄTT, AF JF. SMITH) Deltagande! upprepade dansören, i det han utbrast i tårar; det fins intet deltagande för vanhedern. Om ni visste, sir, hur länge, hur omsorgsfullt jag beskyddat henne; hur ömt jag älskat henne — hvilken stolthet, hvilket förtroende jag hyst för henne: och nu är hon dock bedragen — skymfad! Och jag har ej kunnat skydda henne derför! Ah, jag kan blifva tokig! Innan den arme mannen lemmade huset gaf han bankiren brefvet från Dick. hvari denne tillkännagaf sitt beslut att resa till Australien med skeppet Owen. Marions far hade ej förr läst igenom det, än han såg igenom skeppslistan och fann, att det skulle afsegla den femtonde i månaden. Det möte vi nyss skildrat egde rum den trettonde. Ingen tid var således att förlora. ; . Då den gamle mannen åter inkom i sin dotters rum, kunde han icke dölja den glädje han erfor, ty hända hvad som helst, kände han sig moraliskt löst från sitt förhastade löfte. Marion, som satt i en hvilstol vid fönstret, Jäste i hans leende, och i de blickar af faderlig ömhet, han kastade på henne, att han kom med goda underrättelser. E Har Mark handlat ädelmodigt2 frågade hon med bäfvande röst. Han är en.usling! svarade hennes far; tala icke om honom mera. Förr skulle ja vilja se dig i din graf, än som hustru till denne dålige, hjertlöse man. Hans dotter hopknäppte sina känder under tyst tacksägelec. Se Aftonbl. v:r 10—18, 20—37, 32—56