Aftonbladet – 9 mars 1858, sida 1

j Han tog afsked: och lemnade sin -åhörare, ett rof för bittra och sorgliga tankar. i fMvinsot! detta var den sjukdom som beröfj vat honom hans maka; Marion hade utan tvifvel ärft sjukdomsanlaget af sin mor. Mr Barnard darrade då han hörde det olyckliga ordet uttalas; han -hade:vakat med den oroligastd ömhet: öfver sin dotter, för att skydda henne för detta onda. Det var ett spöke som hemsökte hans hus, och blotta skuggan af dess närvaro förskräckte honom. Du är ju icke ond på mig, min goda far? snyftade den ännu lidande, unga flickan, första gången han efter sjukdomen kom in i hennes rum. ; i bOnd, upprepade han och kysste henne örit. Jag har ännu aldrig varit missnöjd på dig, från den stund då du blef född; du har I varit, och är ämu det käraste jag eger på . Jag eger p jorden. i Hon fäste en lång och frågande blick på hohom, i det hopp att få höra de ord, som skålle återgifva henne lycka och lif, — men I vände snart bort sitt hufvud för att dölja de ; bittra-tårarne af bedraget hopp: 5 Den gamle mannens hjerta kunde icke mot: stå denna stumma bön. Haf tålamod, hviskade han, jag skall skrifva till Mark och om möjligt söka göra upp saken med honom. Orh jag genom uppoffring af min halfva förmögenhet kan förekomma ett ännu större offer, så skall den göras. Men om han nekar? Fadren teg. Ehuru svagt detta hopp än var. — ty med deå takt som tillhör hennes kön, hade Marion för längesedan upptäckt baronetens gränslösa s elfviskhet och hans Hät emot den hon älskåde, och detta var en af orsakerna till hennes ovilja emot honom — men ehuru svagt, som sagdt är, detta hopp än var, så var det