Aftonbladet – 8 mars 1858, sida 3

minstone väcka en stunds munterhet, förenad med någon ledsnad öfver möjligheten af så stora förvillelser hos en personlighet med flera ädla och älskvärda drag. Major Stjernsvärds. motgångar vid hans förtviflade bemödanden att bringa sig upp genom försök att skaffa kronprinsen-regenten ett årligt anslag af. 100,000 bko hade väckt deltagande hos Östgöta Correspondentens poetiske och lättrörde utgifvare. Han åtog sig att försvara den af nästan alla öfvergifne majoren inför åtminstone Östergötlands befolkning. Och i samma vefva slog han sig ven till opåkallad riddare för regenten och ; sitt läns höfding, landtmarskalken grefve Hamilton. Östgöta Correspondentens uppsatser, angående dessa personer, äro så långa, att vi sakna utrymme för att ens någorlunda fullständigt genmäla dem: Vi måste nöja oss med en och annan anmärkning. I sin ena artikel, daterad årsdagen af Februarirevolutiohen, utfar Östgöta Corresponienten ifrigt emot oppositionen vid riksdagen och diktar mycket på :dess bak. Det säges om den med rätta, att den förlorat all betydenhet; men det lägges densamma likväl till last att budgeten ökats i oerhörd grad. Efter denna förebråelse tyckes det väl, att Östgöta Correspondenten sjelf icke borde förorda ett så obehöfligt och äfven nästan enhälligt ogil-, ladt anslag som det.af 100,000 rdr bko åt kronprinsen-regenten. Men tvärtom, Östgöta Correspondenten. ondgöres förskräckligt öfver att ständerna icke antagit major Stjernsvärds motion om ett sådant anslags Till styrka för sin åsigt gör Östgöta Correspondenten en naiv panegyrik öfver kronprinsen-regenten, väl förtjent att meddelas flera läsare: Prinsen-regenten är en kraftig och frisk natur, kanske till något öfvermått; är öppen och ärlig — för en och annan kanske för öppen och ärlig; är lefnadslustig, glad och fri, kanske stundom mindre betänksamt; är vänskapsfull, ordfast, gifmild, kanske något till sin egen skada; är beslutsam och bestämd, kanske med något för obändig vilja; är lifvad af sannt fosterländska tänkesätt, kanske något för svenska för att icke stöta ett och annat angränsande kabinett i ögonen; är royal till sina tänkesätt och handlingar, kanske med någon absolutistisk tendens. Det ligger icke i hans natur att på krokvägar förskaffa sig vänner och bifall. Utan försänkningar inom partierna — har han också mottagit regentskapet-— det händer icke ofta. Med de åsigter vi hysa om styrelsesystemet under det senaste decenniet, tro vi att prinsen-regenten derföre skulle kunna utöfva ett särdeles godt inflytande på den politiska moralen inom landet. Machiavellismen, bannlyst ur styrelseprinciperna, skall ej fräta och tära på karaktererna. Oppositionen, derest den ännu eger någon inre förmåga att åter ordna sig, skall otummad äfven kunna det. Men huru har man i allmänhet behandlat prinsen? Derföre att han, ännu ganska ung, vid ett tillfölle kom att låta undfalla sig några oöfverlagda, intet betydande ord, drog skandalen vexel derpå och började, i den ryktbara farallitteraturens namn, en mångårigt jagt med löjets och sarkasmens vapen. I och för sig innebar jagten intet vittnesbörd af vigt, men lyckades icke dessmindre att grundlägga en missgynsam opinion. Sedan skandalen förlorat nyhetens behag och publiken började vämjas vid den, upphörde den visserligen af sig sjelf — men hvad som dermed ej upphörde — det var den mot prinsen sålunda redan tillverkade impopulariteten. sDen ende, som i hela denna simpla historia handlade ädelt — var likväl han. På samme person, som allra först slog an tonen till faralernas kattmusik, har nemligen prinsen sedermera slösat välgerningar (). Om ingen skall kunna förneka, att grunddragen i prinsen-regentens karakter äro af den bästa, den förträffligaste metall, borde man, vid tanken på den vigtiga roll han en gång hade att öfvertaga, ha behandlat honom med den förståndiga, om ock allvarliga, välvilja, som utvecklar och rotfäster det goda och ädla och som dessutom är värdigt en nation, och icke, såsom nian gjort, gisslat till och med obetydliga ungdomsobetänksamheter med elak ovilja och dåligt missnöje. Ett lejon tyglar man med vänskap, icke med fiendskap. (1) Efter denna föga sammanhängande tirad säger Östgöta Correspondenten: Det ligger i naturen hos hvarje menniska, att med förkärlek fästa sig vid dem,som bedöma en någorlunda mildt och i öfrigt behandla en på honnett sätt. Med andra ord: Kronprinsen? regenten skulle hafva med förkärlek fästat sig vid den demokratiska delen af representationen och nationen, om de hade beviljat H.K. H. ett ökadt anslag af 100,000 rdr bko om året. — Men, fråga vi, när äfven de konservativa hade beviljat anslaget, hvilketdera partiet skulle H. K. H. då bafva med förkär!ek fästat sig vid,? Det hade ju blifvit eh ställning i val och qval. För öfrigt, br Östgöta Correspondent, att tro en regent om att sälja sina sympatier! Det är mindre ridderligt. I ett annat nummer förordar Östgöta Correspondenten ifrigt grefve Hamiltons inträde i konseljen såsom konsultativ ledamot. Hr grefven berömmes för menniskokännedom, elfbehberrskning, takt, grannlagenhet, finhet, ögonblicklig omdömesförmåga, ett alltid humant, artigt och intagande. sätt (hvilket tyckes ha gjort stark. verkan på Östgöta Correspondenten), öppen karakter, den fullständigaste kännedom om landet, dess institutioner, intressen och sträfvanden, samt ett lämpligt sätt att behandla dylika ämnen. Hr grefven) är, enligt Östgöta Correspondentens förmenande, oförnekligen en af vårt innevarande offentliga lifs mest framstående män. Omdömet af hela den demokratiska sidan är deremot, att grefve Hamilton är en af del mest aristorikratiskt sinnade och mot folkfriheten mest konseqvent: fientlige män i Hela landet samt att följaktligen det fins ganska få, som oppositionen kunde mera ogerna se i konungens råd.— Men grefve Hamilton har inför Östgöta Correspondenten en, icke ofvan () Östgöta Correspondenten skulle visst göra allÅ mänheten ett nöjes om han berättade något mera